”Faith” är ett perfekt stycke neosoul med rötterna djupt rotade i afrofunken. En jordig gitarr över en försiktig hi-hat och så hela kalaset med bas, keyboard och Amp Fiddlers sköra men ändå fylliga röst. Det är en öppning som lovar stort.

Sedan kommer en klarinett-jazzig sak som lika gärna skulle ha kunnat lega som mellanspår på Outkasts senaste halvmesyr ”Idlewild”. Därefter försvinner han in och ut ur mitt universum. ”Right Where You Are” är till exempel en lätt och houseig vandring i Detroit-rymden, inte riktigt min påse. Sen landar han för en stund med skönt bakåtlutade och småfunkiga ”Find My Way”. Allt det där låter ju bra.

Och det är hela tiden det där med Detroit. Amp Fiddler är djupt rotad i motorstadens musikaliska tradition och samtid. Han har varit en del av p-funkfamiljen, han har blåst luft under vingarna på Slum Village och han har så klart stoppat fingrarna i den elektroniska musikens svängigare syltburkar. Allt det där hörs.

Riktigt risigt blir det egentligen bara när han flörtar med ragga i ”I Need You”, men det beror egentligen mest på den malplacerade toasten. Låten är i grund och botten helt ok. Fullblodsprofessionalism.

Ett problem med albumet är ändå dess anonymitet. Låtarna som verkligen sticker ut och tar tag i mig är få och ligger långt isär.

Ska jag vara hård handlar det bara om fyra verkliga pärlor. Redan nämnda öppnaren ”Faith”, smutsiga mjukfunken i ”Heaven” med snyggt blås och förtrollande gästsång från Stephanie McKay, djupt lokalpatriotiska diskbänksfunken i ”Seven Mile” och avslutande ”Hustle” som stråkdrypande passar snyggt till arvet efter Marvin Gaye och Curtis Mayfield.

Både ”Faith” och ”Heaven” är samarbeten med Raphael Saadiq. Utveckla det spåret till nästa gång och jag blir en nöjd man.