Som en del av den extremt framgångsrika producentduon The Neptunes har Pharrell Williams skapat stor musik åt både sig själv och andra. Med rock-hiphop-någonting-trion N.E.R.D. placerade han sig själv i rampljuset. ”Frontin'” från 2003 är den enda låt som han kan kalla helt sin egen, men så blev den också en succé.

Pharrell kan musik. Hans soloalbum borde blivit fantastiskt.

Men även om ”In My Mind” andas kvalitet och skicklighet låter materialet oinspirerat och som andrahandssortering i jämförelse med gamla meriter. ”Can I Have It Like That” med Gwen Stefani är ett helt logiskt singelval, med tanke på att den är precis lika fadd i smaken som större delen av låtarna. Gäster som Snoop Dogg, Slim Thug och Jay-Z hade kunnat vara vilka halvdassiga sidekicks som helst; här smälter de ändå in med väggen av intetsägande ljud bakom sig. Jag saknar klistriga refränger, dansgolvsglädje och Neptunes-magi.

Små glimtar av ljus sipprar ändå igenom när han släpper på rappandet och ger sig på snäll-R&B istället, som i ”Take It Off (Dim The Lights)” och ”Number One” med Kanye West.

Konkurrensen han möter i höst i form av betydligt bättre produktioner och röster är för hård. Den här gången gör Pharrell Williams ett magplask från hög höjd. Det smärtar mig.