Man kan ha många åsikter om San Franciscoduon Matmos, Drew Daniel och Martin.C. Schmidt, men en sak alla kan enas om är att de alltid är ytterst konsekventa i sitt skapande. Oavsett vad varje skiva eller projekt, ett begrepp som i Matmos fall känns mer relevant, avhandlat har de alltid tagit sina musikaliska idéer så långt det bara är överhuvudtaget är möjligt. Och i vissa fall omöjligt. Finns inte förutsättningarna för att genomföra det de vill skapar de helt enkelt förutsättningarna själva.

Ämnena har spretat vilt och de blickar gärna lika mycket bakåt som framåt. Det har hittills bland annat resulterat i skivor som A Chance to Cut is a Chance to Cure där de med hjälp av samplingar av fettsugningar och allehanda kroppsförändrande operationer tonsatte besattheten med skönhetsoperationer och i andra änden av spektrat The Civil War där gamla inbördeskrigsmelodier och traditionella instrument utgjorde grunden.

The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast är som sig bör ännu en ny temaplatta. Den här gången har de skapat musikaliska porträtt av tio mer eller mindre kända namn med den gemensamma nämnaren att de samtliga är personer duon beundrar. Bland de för mig sedan tidigare bekanta namnen finns österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein, Larry Levan legendarisk DJ på Paradise Garage i New York, beatförfattaren William S. Burroughs och den spritt språngande galne kung Ludwig II av Bayern. Andra är till exempel en militant feminist, en regissör och en sångare från ett punkband. Ett urval som sträcker sig långt både i tid och inriktning. Medvetet eller ej förenar Matmos sin kärlek till populärkultur, subkulturer och den historiska dimensionen från tidigare skivor.

Soundet är lättigenkännligt. Ryckig, knastrande och avig mestadels instrumental elektronisk musik späckad med miljöljud och samplingar av för varje porträtt lämpliga föremål eller företeelser som gnisslande visdomständer eller gåsskrik. Sedan kryddas de med instrument och i vissa fall vokala insatser som Tract for Valerie Solanas där ljudet av en kos uppblåsta livmoder kompas av en manifestuppläsning. Matmos intar fortfarande, till viss del tillsammans med Matthew Herbert som också gärna ägnar sig åt liknande tematiska skivor, en helt egen liten nisch inom den elektroniska musiken.

Experimentellt och knepigt rakt över men ändå melodiöst på ett udda och nästan läskigt vis. Här ryms dessutom groove som klipp-och-klistradiscon i Steam and Sequins for Larry Levan, fragmentarisk surfrock med stråkkvartett i Solo Buttons for Joe Meek och slemmigt funkig muzak i Public Sex for Boyd McDonald. Topparna finns i den mystiskt tassande storslagna film noir-jazzen från storstadens dunklaste bakgator i Snails and Lasers for Patricia Highsmith och rent överjordiskt vackra Semen Song for James Bidgood där Antony Hegartys duplicerade mässande röst och en sprött klingande harpa tar den till sorgset svävande höjder.

Visst är det musik men den är definitivt inte bara lättillgänglig. Melodier hittar man överallt men de är inte det centrala. Matmos kräver som vanligt mer än bara slölyssningsuppmärksamhet. Visst går det alldeles utmärkt att lyssna och ha kul åt samplingar av gödsel och sniglar som styr en theremin. Eller låta sig fascineras av tolkningen av när Ludwig II bjöd sin favorithäst på middag i slottets spegelsal och höra den krascha i samma galet atonala röra av wailande operadivor, vansinniga skratt och vildsinta gnägganden som Ludwigs grundidé. Fint så.

Men vill man verkligen få ut maximalt av The Rose Has Teeth in the Mouth of a Beast och förstå baktanken till varför det låter som det gör kräver Matmos att man lägger ner lite energi själv för att ta reda på mer om varje person som avhandlas. En utmaning som de flesta andra skivor inte kan erbjuda. Antar man den kommer belöningen å andra sidan i form av ett av årets allra märkligaste, mest mångbottnade och unika släpp.