Min kärlek till Misery Index finfina blandning av death metal och kängpunk har jag inte hymlat med tidigare. Att de dessutom behandlar världspolitiken i sin texter, i stället för blod och tarmar, är också något som verkligen talar till bandets fördel.

På senaste ep:n, ”Dissent”, tog de blandningen så långt de kunnat och den är utan tvekan min favorit med bandet. Formatet med fem låtar, där fyra bildade ett längre stycke, passade dessutom perfekt. Dels hade de en egen nisch i och med sin musikaliska mix, dels gjorde de något spännande med formatet det levererades i.

Det är därför inte förvånande att jag inte är lika eld och lågor nu när de återgår till fullängdsformatet igen. Jag var medveten om att det skulle bli så här, men ändå sitter jag här. ”Hopeless Case of a Kid in Denial”, som The Hellacopters la fram det.

För var ”Dissent” att ta death metal och kängpunksblandningen så långt det gick (?) är ”Discordia” minst ett steg tillbaka. Det är den hårdaste och brutalaste given hittills och de låter death metal-rötterna härja fritt.

Visserligen finns här de drag som man lärt känna som bandets signum; de rappa grindpartierna som varvas med tyngre gitarrtugg och gitarrslingor som adderar en stämningsfull dimension. Men inte i lika stor utsträckning.

Att bandet dessutom frångår sin fram till nu genomgående idé att namnge varje utgåva med ett imperativ (förutom ”Dissent” hittar vi även ”Overthrow” och ”Retaliate” i diskografin) i titeln drar faktiskt ner intrycket en aning. Det var en detalj jag verkligen gillade.

Här och där blixtrar det visserligen till, speciellt i ”Meet Reality” och i avslutningen med mörka ”Dystopian Nightmares”, titelspåret samt ”Pandemican”, men tyvärr räcker det inte speciellt långt. Jag kräver mer av det här bandet.

Och på det stora hela framstår de nu mest som bara ett death metal-band snarare än att sticka ut ur mängden som de gjorde tidigare. Förvisso inget dåligt death metal-band, men ändå.

Det var ju så mycket roligare förut.