dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Ramblin' Jack Elliott: I Stand Alone
I Stand Alone (CD) Ramblin' Jack Elliott
2006
ANTI/Bonnier Amigo
7/10

Rakt nedstigande led

När Jack Elliott såg sin idol Woody Guthrie i blixtfart skriva sina sånger, direkt på skrivmaskin, insåg han att det inte fanns en chans i världen att slå det. Han bestämde sig helt enkelt för att istället finna sånger och tolka dem på sitt eget sätt. Så har han fortsatt. Under sin karriär har han inte skrivit mer än runt fem låtar. En av dem, ”Woody's Last Ride” återfinns på ”I Stand Alone”. Och då är det bara texten han skrivit. Musiken är komponerad av Flea, DJ Bonebrake, Ian Brennan och Wilcos Nels Cline som även kompar på större delen av albumet. Stycket är mer en kort berättelse än en låt.

Elliott minns sista gången han träffade Guthrie. Mannen som fostrade honom i den tradition han sedan verkat. Som drog med honom runt landet under fem år för att hamna i sällskap med beat-poeter och gifta sig med James Deans flickvän. Via England, Dylans ”Rolling Thunder Revue”-turné, att Andy Warhol betalat honom sjuttiofem dollar för två kvällar på scen med The Velvet Underground, alkoholism, tjugosex år utan att ha gjort ett enda studioalbum och en National Medal of Arts Award är Jack Elliott nu sjuttiofyra år och har gjort fyrtio album. Fyrtio album utan egna låtar.

Han väljer istället att tolka traditionella ”My Old Dog & Me”. En sång avverkad på nitton sekunder. Eller Leadbellys ”Jean Harlow” på trettioen sekunder. Sparsamt och traditionellt kompad av Flea, DJ Bonebrake och Nels Cline. Lucinda Williams sjunger med på ”Careless Darling”. Hest, yvigt och släpigt som bara hon kan. Som att hon inte alls brydde sig om var melodin är på väg. Bara med en önskan att få sjunga med Elliott och spetsa till med en yngre och skarpare röst än hans hesa och åldrade men ändå förvånansvärt starka.

”I Stand Alone” är mer okonstlat än Johnny Cash American Recordings-skivor. (För att jämföra med en man som också hade varit med länge och tolkade andras verk med en otrolig genomslagskraft och respekt.) Men melodierna är också mer traditionella. Elliott räcker sig inte längre än att värva yngre musiker med ett finger på vad som ligger i tiden, men som verkar i det traditionella ledet. Vilket får albumet att kännas rakt och ärligt men samtidigt lite med skygglapparna på. Jag kan inte bestämma mig för vilket som känns bäst. Skygglappar eller trendkänslighet. En trendkänslig Ramblin' Jack Elliott hade förmodligen inte plockat lika många poäng. ”I Stand Alone” är snarare ett tryggt album att ta en paus i. En okonstlad singer/songwriter med en sådan rik och vrickad levnadshistoria att det enkla och raka är det mest naturliga.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2006-07-28 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-07 16:36

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3787

3 kommentarer

Verkar som att redaktionen fått en rejäl bunt recensionsplattor av Anti. Först Graffin, sen The Coup och nu denna. Detta verkar dock intressant, ska kollas upp.

Medlem 2006-07-28 09:28
 

"Singer/songwriter" låter väl inte som rätt epitet för en man som nästan aldrig skrivit en sång.

Medlem 2006-07-28 13:09
 

Haha. Nej, det har du väldigt rätt i.

Maria Gustafsson Redaktionen 2006-07-30 11:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig