Mitt allra första minne av en Bee Gees-låt var N'Trances umpa-pumpa-version av ”Stayin' Alive” då utan att riktigt veta vilka Bee Gees var… det samma gällde med Boyzones ”Words” och Pras omarbetning av ”Island In The Stream” (”Ghetto Superstar”). Låtar som inte gjorde alltför stort avtryck på mig.

Med åren allt större efterforskningar kring musikhistorien och det stod klart att Bee Gees var en discogrupp som gjorde ett par låtar till en film som hette ”Saturday Night Fever”… och att de sjöng rätt märkligt. Att soundtracket var deras definitiva höjdpunkt, att alster varken före eller var på något sätt värt att ta till sig… förresten skulle jag ha utfärdat tönt-varning om någon hade yttrat sig i stil med att Bee Gees skulle ha varit en ”stor” grupp.

Denna illusion började vittra sönder med låten ”To Love Somebody” – var detta disco-Bee Gees? Var det samma människor? Oj, de var visst bröder… vad stilig Barry var… de hade tydligen existerat som grupp sedan 50-talet. Men låten ”To Love Somebody”… helt underbar.

Med denna plantering ingrodd i mitt system råkade jag komma över skivan ”Cucumber Castle” och blev nyfiken på allvar. Jag var bara tvungen att ha den skivan – skulle den visa sig vara dålig kunde jag ha försvarat mig genom jag bara ville ha skivomslaget. För titta extra noga, det är ett fantastiskt skivomslag! Nu skulle köpet bara få mig att bli mer besatt av gruppen och i skrivande stund är jag rentav uppslukad över deras bakkatalog som spänner sig från tidigt 60-tal till idag. Faktum är Barry och Robin Gibb ska fortsätta som Bee Gees även om de, enligt egen utsago, skulle lägga av efter Maurices bortgång 2003.

”Cucumber Castle” är lite mer speciell än övriga Bee Gees-skivor, eftersom Robin hade valt att lämna gruppen pga. knark och annat tjafs. Bröderna sinsemellan hade ett ansträngt förhållande och tiden beskrivs som turbulent – med andra ord ett ganska fördelaktigt läge för att spotta ur sig ett mästerverk.

”Du-du-du-duuu-du-du-du-du” – så börjar sången med den första låten ”If I Only Had My Mind On Something Else” So what? Lyssna så fint det är…

Skivans ljudbild är, enligt mitt tycke, den första som har ett ordentligt, sammansatt och gediget sound. Man smälter gång på gång av den kristallklara ljudåtergivningen samtidigt som det finns mycket värme och lidelse i de romantiska balladerna; harmonierna i stämsång med mjuka stråk- och mellotronljud och uppbackad av luftiga trummor.

Självfallet appelleras man av de låtar som har en sorgsnare ådra i soundet och Barry är ofta olycklig med brustet hjärta. ”Then You Left Me”, ”Bury Me Down By The River” och ”I Lay Down & Die” är alla kraftprov på urladdningar av Barrys sångröst; han börjar soft men brusar lätt upp för att gapa för full hals men det är alltid smäktande och en ren och skär njutning att höra karln ta ton. Det engelska ordet ”soulful” passar bra in; han sjunger så uttrycksfullt och innerligt och man slipper Robins sång som kan beskrivas, om man ska vara elak, som ett fårliknande vibrato.

Deras kärlek till countrymusik avspeglas både i hitlåten ”Don't Forget To Remember Me” och ”Sweetheart” och melodierna och harmonierna sitter som smäck och jag uppskattar även skivans mest bisarra inlägg ”I.O.I.O” som börjar med afrikanska rytmer. Det som mer kan få en att sätta i halsen är den halvt soft-jazziga ”My Thing” som bara är tråkig och ”The Lord” som blir för fjantig men de övriga nämnda låtarna och resten är små mästerverk vars vackra atmosfär och melodier bara förstärker den sanning att musik är bland det bästa som finns.