Så är hon här igen. Merrill ”Peaches” Nisker, trashelektrodrottningen med sexuell frispråkighet och aggressiv provokation som tydligaste kännetecken, släpper sin tredje skiva efter debuten ”Teaches Of Peaches” (2000) och ”Fatherfucker” (2003), och precis som på föregångaren handlar det även denna gång om minimalistiska elektrobeats, åttiotaliga gitarriff à la AC/DC och texter om att, ja, knulla. Förläget gnuggar jag mina händer i barnslig förtjusning.

Jag har en något ambivalent inställning till Peaches. Eller rättare sagt: jag älskar henne, men har svårt att argumentera kring varför. Till en början är det enkelt. Peaches är tourettesdamen med fulaste munnen i branschen som provocerar, kräver jämlikhet mellan könen, säger att om vi (läs: tjejer) ska skaka på tuttarna ska ni (läs: killar) skaka på snoppen. Rätt ska vara rätt, liksom. Hon spottar och fräser, vrålar, stönar, svär och bokstavligen vägrar ställa sig i ledet. Hon dryper av frustration varvad med humor, ironi, bitande sarkasm och en sexuell frispråkighet som jag har svårt att inte falla pladask för. Hon stör och det älskar jag henne för. Allt, såklart, i jämställdhetens tecken.

Men samtidigt. När hennes manliga kollegor i branschen gör samma sak, sjunger om lapdances och strippor och horor och pimping och gud vet allt, är det problematiskt att verkligen till fullo gilla läget. Hur avtrubbad man än blivit. Hur mycket det än svänger. Vilket leder fram till dilemmat: är objektifiering någonsin ok? Egentligen? Funkar det bara för att Peaches är kvinna? Eller är det sättet hon belyser den på genom ett så enkelt grepp som att byta plats med den stereotypa mannen som gör tricket? Som gör att jag fånigt ler till låttitlar som ”Two Guys (For Every Girl)”? Jag tror det.

Hur som helst. ”Impeach My Bush” handlar, som sagt, om sex. Om stånd i kalsonger, trekanter, oralsex, hala snoppar och om hur Peaches ”Rather fuck who I want than kill who I am told to”. Ordvitsar och pillemariska tvetydigheter så långt ögat når; ett innehåll som möjligen känns intressantare än formen, som till punkt och pricka följer den som fanns redan på ”Fatherfucker” för tre år sedan. Referenserna sträcker sig åt lite varierande håll: då ”Tent In Your Pants” låter som något Pharrell Williams producerat låter ”Downtown” mer som en trallvänlig snällelektrodänga av Annie. Bortsett från texterna då. På ”Two Guys (For Every Girl)” gästar Beth Ditto, den fantastiskt karismatiske sångerskan i nästan lika fantastiska Gossip, på refrängen och med dess minimalistiska beat, finurliga texter och medryckande refräng utgör detta skivans bästa spår.