Var var vi någonstans nu då? Efter att ha legat med elpedalen mot metallen på Autobahn 66. I expressfart med tunnelseende mot en svart drogfest i bästa Hunter S Thompson-anda. Efter rus-vaket frågandes hur i hela helvete Primal Scream hamnat på ett goth-konvent.

Screw it. We're gonna boogie.

Primal Scream har klivit av elektrotåget och pluggat i Rolling Stones-gitarrerna igen. Det är tillbaka till ”Give Out But Don't Give Up” minus George Clintons funksyra. Det är enkel handklapps-rock'n'roll med en långhårig Bobby Gillespie som pastor längst fram. Det är en hyllning till spritruset och dåligt leverne. Det är varenda klyscha i boken och det är ibland riktigt riktigt bra.

Öppningen med solskensfesten ”Country Girl” (körerna! dragspelet! banjon!), det snabbfästande rännstensmantrat ”Nitty Gritty” (pianot! körerna! gitarrerna!) och röjiga ”Suicide Sally & Johnny Guitar” (tamburinen! Bobby! körerna!) är precis den sortens rock & roll som får mig att slita fram New York Dolls- och Stones-skivorna igen. Nej det är inte nyskapande för fem öre. Inte ens i Primal Screams värld. Däremot år det avväpnande bra och ett långt finger åt allt det som kallats rock'n'roll från de brittiska öarna de senaste åren. The Scream Team visar alla apor hur slipstenen ska dras.

Tyvärr faller det lite efter den soliga chocköppningen. Vilket på sätt och vis är som det ska. Det åks till Marocko och röks vattenpipa med knastobak i ”Little Death” (ni behöver förresten inte se ”Stoned”, filmen om Brian Jones, om ni inte redan gjort det – påfrestande menlös). Det famlas lite i dimman ett tag helt enkelt. Det hjälper inte att någon hittar ett munspel till ”99th Floor” och tuff-tuff-tåg-boogien ”We're Gonna Boogie”. Juryn är fortfarande i hårda överläggningar avseende banjo- och fiolorgien i ”Hell's Comin' Down”.

Bäst under sista delen av skivan är struttiga och riffiga duetten ”Dolls (Sweet Rock And Roll)” (som faktiskt lyfter som mest när Bobby lämnar över mikrofonen till Alison Mosshart från The Kills) och avslutande balladen ”Sometimes I Feel So Lonely” (som för all del inte kan mäta sig med gamla ”(I'm Gonna) Cry Myself Blind”).

Svinbra, platt och förvirrande. En traditionell rock & roll-blandning med andra ord.