Luomo, Conoco, Sistol och förstås Vladislav Delay. Lägg till några andra samarbetsprojekt och du börjar få lite grepp om den musik Sasu Ripatti gett ifrån sig.

Under resans gång har även Uusitalo dykt upp.

På ett sätt har Ripattis musik varit lika spretig som hans alter egon. Från skruvade och lågmälda hiphop-liknande produktioner över ljudbyggen som varit just byggen snarare än musik till nästan oförskämt dansanta housemontage. Men som en röd tråd genom alla stilkast finns också en stämningsmässig och ljudmässig konsekvens, som för det mesta tagit avstamp i något som en gång började sitt liv som techifierad dubhouse.

Uusitalo är på många sätt den gyllene medelvägen genom Ripattis musik där tonerna tillåts att faktiskt dansa, men ges ett väldigt litet utrymme. Men när musiken slår i taket plockas den isär och mals genom ett digitalt och otåligt experimentfilter.

Mycket av det som Ripatti gjorde på Uusitalos förra album Vapaa Muurari gör sig påmint även den här gången. Men samtidigt är influenserna från Luomos dansgolvsmelodier också påtagliga. Saker som ”identifierbar rytm”, något som är långt ifrån självklart när Sasu Ripatti släpper skivor, känns också som hämtat från Luomo-världen. Fast kanske inte senaste albumet The Present Lover, utan stämningsmässigt mer som Vocal City. Lite mindre sväng.

”Lite mindre” sammanfattar också hela Tulenkantaja rätt väl. Genom hela albumet har musiken strippats ned på allt som verkligen inte behövs. Förutom bas och beat är det några få keyboardstötar och svävande melodislingor som får bära hela Uusitalo-skapelsen på sina chip. De ljud som använts, såväl i rytmsektionen som i melodicentralen, ryms på en väl avgränsad palett. De tillgängliga färgerna remixas sedan om med små, små nyanser.

Minimalt, sa Bull.

Det här gör att Tulenkantaja blir en timslång färd i ett landskap som snart känns hemvant. Samtidigt gör det minimalistiska också att albumet ibland nästan försvinner in i sig självt. Ibland upptäcker jag att jag sitter och hoppas på en Antye Greie-Fuchs (ja, eller sång överhuvudtaget), medan jag andra gånger väntar på ett förlösande crescendo. För precis som Unais album är Tulenkantaja inte gjord för att strölyssnas på i bakgrunden. Vid låg volym äts musiken upp av vardagsljud innan de hunnit lämna högtalarna.

Men med hörlurar, och med din fulla uppmärksamhet, växer Tulenkantaja till en vacker och bitvis fascinerande resa.