Jag ska ärligt medge att jag blev en aning skeptisk när Cannibal Corpse aviserade att de skulle gå skilda vägar med gitarristen Jack Owen. Min första tanke var att det började knaka i leden. Och det vore väl inte så konstigt egentligen, bandet har hållit på i över 15 år och har oförtrutet manglat på. När så Rob Barrett återvände blåstes det första orosmolnet bort.

Orosmoln nummer två var att skivan skulle produceras av Eric Rutan (Hate Eternal). Cannibal Corpse jobbade tillsammans med Neil Kernon på de senaste två plattorna och han skötte jobbet med bravur. Lägg därtill Kernons fantastiska jobb på senaste Nile-given och förväntningarna på vad som skulle kunna komma skjuter i höjden. Inte för att jag tycker att Rutan har gjort ett speciellt dåligt jobb i producentstolen (han vet ju hur death metal-slipstenen ska dras), men jag föredrar ändå Niles rena ljudbild framför den mer kaotiska som man hör på Hate Eternals ”I, Monarch”. Men även detta orosmoln kunde viftas bort: Cannibal Corpse är ett brutalt band som mår bäst av en köttig produktion.

För väl ändå att molnen kunde viftas bort. Cannibal Corpse anno 2006 är nämligen i allra högsta grad fortfarande att räkna med. Formeln är visserligen densamma som den har varit mest hela tiden, men varför ändra på ett fungerande koncept?

På ”Kill” finns gott om de ingredienser vi har lärt känna som självklara delar av Cannibal Corpse: thrash metal-doftande riff, taktbyten som inte känns som om de är av denna världen, en brutalitet som bara kan framkallas av 15 års stenhårt manglande och en väl avvägd mix av snabbt mangel och tungt groove.

Och någonstans där slår det mig att Cannibal Corpse egentligen kan byta ut hur många medlemmar de vill. Så länge alla som tillkommer axlar den fallna manteln och ställer upp på formeln kommer Cannibal Corpse att kunna ge oss mangel även i framtiden. Helheten är faktiskt större än summan av alla delarna.