Ni vet hur det kan vara. Med vissa skivor. Hur de, vare sig det var den ursprungliga tanken eller inte, blir hopplöst fastlåsta vid en särskild period, strängt ihopkopplade med ett minne, en resa, en känsla eller en årstid. Och hur man sedan aldrig kan lyssna på skivan igen utan att slås av minnena från just det. ”In Colour” är definitivt en av dessa skivor.

The Concretes är tillbaka precis i en tid av förändring. Nu snackar jag årstider. Jag snackar grässtrån som snart lämnar sina dött gråa vintertoner för att inom dagar, eller veckor, vara ljusgrönt spirande. Jag snackar koltrastar som sjunger stillsamt om nätterna. Jag snackar sommarens festivalprogram som offentliggörs och orsakar förväntansfulla utrop. Jag snackar milda kvällar då man utan att riskera lunginflammation kan köa till en konsert. Jag snackar om att städa bort de varma tröjorna och halsdukarna ur garderoben. Jag snackar snödroppar i rabatter. Jag snackar hundbajskorvar i parkerna. Jag snackar våren.

Jag vet inte om det var planerat från The Concretes sida. Men ändå. Fylld av tillförsikt, av älskvärda detaljer att fästa sig vid, av en närmast perfekt kombination melankoli och framtidstro blir ”In Colour” ett soundtrack till våren 2006.

Mycket är detsamma som sist, 2003 om jag inte minns helt fel. Victoria Bergsmans röst, till exempel, så tillbakalutad, så bräckligt blasé att man, om man är den lättirriterade typen, nästan blir provocerad. Så drömsk, så nyvaken låter Victoria emellanåt att man undrar om hon ligger ned och sjunger, halvt i sömnen. På en äng, säkert, med en sommarvind ryckandes i hennes bebisgula indieklänning. Säkert. Urfint, javisst. Det behöver liksom inte vara svårare än så. Att Lisa Milberg dessutom, med sin opretentiöst rökiga whiskeyröst, bidrar med en nästan sagolikt vacker duett tillsammans med Magic Numbers Romeo Stodart gör verkligen inte saken sämre.

Producerad av Mike Mogis (Bright Eyes, Rilo Kiley) och fylld av vänliga stråkar, muntra handklapp, lekfulla flöjter och mjuka melodier som borrar sig fast vid den del av hjärnan som inte kan sluta vissla och nynna är ”In Colour” en skiva jag sätter på repeat. Igen och igen.

”In Colour” kommer troligen inte att förändra mitt liv, men väl en bit av min vår. Till det bättre.