Recension
- The Venus Album (CD) Up Hygh
- 2006
- Jugglin' Records/Raw Fusion
Stockholm är det nya Detroit
Lyssna
Externa länkar
- Raw Fusion: Up Hygh
- Biografi och några bilder.
- myspace.com/uphygh
- Här kan du lyssna på tre spår och hålla koll på vad som är på gång i Up Hygh-lägret.
Etiketter
Hearin' Aids P3 Guld-belönade debut ”The Boom Lucy” skvallrade om att något håller på att hända med den svenska hiphopen. Med avstamp i det elektroniska sväng som odlats i Detroit gav de oss en rejäl funkmacka att bita i (om än lite kompakt för min del).
Tidigare i år gjorde Ramjac storstilad albumdebut med hårt jazziga, souldränkta och electrosprakande ”Transfusions”. Den befinner sig på andra änden av det nya Stockholmsspektrat.
Up Hygh landar någonstans mellan dem med ”The Venus Album”. Att Hearin' Aids Damon Frost varit duons musiklärare hörs. Beaten är minst lika hängigt funkiga, som gummiband uttänjda till bristningsgränsen innan de smäller tillbaka på ettan med ett fräsande. Men här finns också en stor och viktig skillnad, Up Hygh skriver lika vassa melodier som beat.
Trots att gästlistan är lång och imponerande (med Phonte och Big Pooh från Little Brother som topp i ”Keep On”) står de stadigt på egna ben. ”Compatible” är grym med en klistrig refräng och vinande sirenartade ljud och bubbligt fläskig synthbas.
Sveriges bäste rappare, ADL, dyker upp på två spår och påminner om att han måste få till ett nytt album i eget namn. Det är ett obeskrivligt resursslöseri att hans talang sprids ut över enstaka gästinhopp. Någon måste låsa in honom i en studio och det snart. Varför inte tillsammans med Up Hygh?
När ett ”Atomic Dog”-flås vandrar längs kanten av ljudbilden genom ”Be Known” läggs ytterligare en bit i Detroit-pusslet. Up Hygh visar att man gjort historieläxan och synthljuden som viner genom luften är lika stört skeva som någonsin Bernie Worrells.
Trots mitt referensmaraton är Up Hygh mer än tillräckligt säregna för att nå utanför landets gränser och beatknarkare i England, Japan och USA har redan tagit duon till sina hjärtan. Jag med.
Publicerad: 2006-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-16 11:00
16 kommentarer
Klockan är nu 15:27 och ingen har kommenterat denna rec. Betyder det att svensk hiphop är helt ute och död och att ingen bryr sig? Eller nåt annat?
#
Helt klart död, hoppas jag.
#
Tvärtom. Den är mer levande än någonsin.
#
Är det verkligen så? Häromdagen såg jag en kritiker hävda att Petters "Det går bra nu" hade en intelligent text. Då börjar man fan i mig undra. Överlag tycker jag att folk försöker gripa efter halmstrån när det gäller svensk hiphop. Den är och förblir kass, aningen, men bara aningen kassare än genren i stort.Hejdå
#
Det kanske beror på att folk som gillar Hip-hop spenderar mer tid på att lyssna på sin musik än att snacka skit om andras.
o_O?
#
freddan: Jag vet inte om du verkar vara rätt man att avgöra den svenska hiphopens status…
Up Hygh har gjort en skiva som kör över det mesta i år. Oavsett genre. Våga lyssna med öppna öron. Det gör gott.
#
jag skulle knappast pasta att petters senaste ar intelligent men haller med patrik att hiphopen ar langt ifran dod i sverige … jag tror bara att musikbranschen ar radda for skapa inflation i genren igen … vi minns val sthml-hypen … kanske forsoker de halla det mer on the DL numera, vad vet jag. men den ar inte pa ngt satt dod. den har skivan ar riktigt bra by the way … det forstar jag till och med over har i usa.
#
Jag är faktiskt lite nyfiken på var det skrevs och av vem.
#
Patrik ar valdigt nojd med resultatet.
-Och jag med!
#
Nu har jag inte hört hela skivan men att påstå att skivan kör över det mesta i år är att överdriva. Det har släppts en hel del grymt bra (amerikansk) hiphop i år.
På tal om det, när ska ni börja recensera den amerikanska hiphopen som är värd att höra?
#
Vad tycker du är bättre av det amerikanska som släppts i år? Aceyalone har jag skrivit om. Det är nästan lika bra. Hoppas på Ghostface och T.I. – men det är ju inte släppt än.
#
Till att börja med är Donuts en mycket bättre skiva, trots att den endast innehåller instrumentaler. Att ni inte recenserat den är skandal. Dessutom har bla. Doujah Raze, Kero One, Modill, Lost Children of Babylon och Ras Kass släppt helgjutna album.
Rent generellt tycker jag ni är väldigt dåliga på att recensera hiphop, speciellt den som råkar vara värd att lyssna på.
#
Nu har jag bara hunnit lyssna på "Donuts" två gånger, men jag håller redan med om att det är en grym skiva. Det tog lite tid innan jag kom över mitt ex.
Det lilla jag hört från Kero Ones senaste tycker jag är så där faktiskt. Resten av det du nämner har jag inte hört.
Håller med om att vi varit dåliga på att skriva om hiphop ett tag. Det är därför jag under de senaste två-tre veckorna skrivit om Aceyalone, Dilated Peoples, Heli, Juvenile och Up Hygh. En del bra, en del dåligt. Alla sådana jag på förhand var intresserad av att höra.
#
Ja, smak är ju något subjektivt så jag kan ju knappast tvinga dig att gilla Windmills of the soul även om jag själv tycker den är grym. :)
Jag hoppas verkligen hiphop får mer utrymme i år, förra året var bedrövligt. Jag väntade hela året på en recension av min personliga favorit, Monkey Barz. Dessutom saknar jag en hel del annat. Att ni inte recenserade The minstrel show tycker jag är lite… konstigt. Inte för att den på något sätt var bäst i fjol men Little Brother borde ha förtjänat lite uppmärksamhet vid det här laget. Inte heller Dangerdoom-skivan finns recenserad, trots att den är med på er årslista. Jag skulle hellre se lite mer recensioner av hiphop än medelmåttiga indie-plattor. Men som sagt, jag hoppas på bättring.
#
Ja, Little Brother och Dangerdoom är nog de jag önskar att jag hade skrivit om förra året. Två av mina absoluta favoriter från ifjol. Tyvärr räckte inte tiden.
#
hallå, jag gillar också up hygh! så här lite i efterhand..
#
Kommentera eller pinga (trackback).