Idag kände jag livet komma tillbaka. Hoppet om att det kommer bli en vår även detta år tändes svagt inom mig då jag satt utomhus på en bänk med solstrålarna värmandes mina bleka soltörstande kinder. Det har funnits perioder under denna vinter då jag på riktigt trott att den aldrig någonsin skulle ta slut.

Men nu började bäcken porla under det tunna istäcket, som sakta håller på att dra sig undan. Syrsorna låter sitt svaga sövande i bakgrunden. Svävande toner strömmar ut från hörlurarna. Näpna klockspel och stråkar tindrar i The Matinée Orchestras målande musik. Drumliga skolavslutningsblockflöjtar för dig tillbaka till sommarlovets första dagar.

Lite knastrig, men mest sagolik, pop framförs av britten Andrew Hodson. Förgyller gör bland andra bröderna Brewis från Field Music och Paul Smith från Maximo Park. Musik som är så långt ifrån listorna man kan komma. Som inte vill sälja dig någonting, inte skriva dig på näsan. Men du känner den. Hur den berättar saker utan att egentligen säga någonting. Den målar upp sagor och fabler, gör att du befinner dig i en slottspark eller en förtrollande skog. Musiken är trollkarlsmagisk som omslagets himmel.

Plötsligt finns det ingen olycka. Ljudet av kvittrande fåglar och hoande uvar dränker allt brus och larm.

Jag skulle förvisso inte bli förvånad om det kommer hinna falla ny snö redan innan denna text inte längre är dagens. Men då har jag i alla fall blockflöjtarna att lyssna på. Och så kanske jag åtminstone kan minnas hur det var när livet var på väg tillbaka.