Nytt år. Ny MTV Europe Music Awards. Madonnas framträdande sopar banan med alla andras.

Saker och ting är ungefär som vanligt, alltså.

I kölvattnet efter nya albumet har belackarna förstås också haft julafton. Som vanligt. Madonna har ju varit slut rätt länge nu. Eller blivit beskylld för det som nu senast Alison Goldfrapp konstaterade: jo, Madonna är väl bra och så där, men hon gör ju inte sådär särskilt mycket själv. Att Madonnas mest är bra på att välja ut bra folk att jobba med.

Och?

Madonna slutade ju vara bara Madonna i och med Like a Prayer. Det var då hon på allvar förvandlades till fenomenet Madonna. Hela tiden med snudd på osviklig fingertoppskänsla vad gäller att hitta de rätta producenterna och mest hippa videoregissörerna. Upplockade precis när deras trendsättande sound och bildspråk brutit igenom de mest trendkänsliga lagren och slagit igenom på bredare front, men innan de överexploaterats tillbaka till föredettingåldern.

Madonna har alltid haft fingret i luften. På flera sätt.

När Madonna nu gör ett album med ett mer eller mindre uttalat syfte att svepa lyssnarna 20 år tillbaka i tiden (komplett med omslagsbilder som hämtade från Flashdance) är det förstås Stuart Price (Jacques Lu Cont, Les Rythmes Digitales, Thin White Duke och en handfull alias till) hon ringer. En producent som fortfarande inte förbrukat hela sin kvot innekretskredd, men som hängt med tillräckligt länge för att hinna tvinga ut sin musik i (nästan) gemene mans strålkastarljus.

Saker och ting är ungefär som vanligt, alltså.

Väl ute på dansgolvet bjuder Madonna mestadels på robotdisco. En fortsättning på det golvljus som Madonna tände tillsammans med Mirwais på Music och American Life, fast med stelare leder. Det är lagom mycket marsch, filter och robotröster med en välplacerad dos discoblänk. I ett av albumets bästa spår, Isaac, blir det till och med lite electroakustisk raï av alltihop. Mitt i alltihop tar förstås Abba-samplande Hung Up nästan all uppmärksamhet. Hung Up har också växt till sig rätt rejält sedan de första genomlyssningarna, men det känns ändå som ett tilltag inte riktigt värdigt Madonna. Det är svårt att skaka av känslan av hemmagjord bastard-mix. Lika svårt är det att inte fundera på att samplingen mest finns där som ett konstaterande av att det minsann är Madonna vi pratar om. Madonna som andra artist någonsin som får officiellt tillstånd att sampla Abba. Det fungerar ju ungefär lika bra att bara sno utan att fråga. Som att låna väldigt mycket från Blue Monday till basgången (Hung Up igen) eller att plocka några rader från SOS Band till Get Together.

Just Get Together är förmodligen den låt som kommer närmast bilden av åttiotals-Madonna med sitt bloppande och filtrerade möte mellan 2005 och Holiday. Tja, den, och (med lite god vilja) Jump, som den Keep It Together del två den är. Annars är Confessions on a Dance Floor inte alls lika mycket dansgolv som ytan skulle kunna få oss att tro. Tvärtom finns här rätt mycket musik som hör hemma rätt långt ifrån dansgolvets pumpande intensitet. Future Lovers är ju mer än något en uppdaterad Bedtime Stories, utan att vara riktigt lika klasutro-cool. Rätt ofta har musiken på Confessions on a Dance Floor mer gemensamt med den testkörning inför Madonna-albumet som Price gjorde med Juliets album tidigare i år, än med dansdansdans-Madonna.

Men oavsett hur man vrider och vänder på Confessions on a Dance Floor går det inte att komma ifrån att Madonna styrt fram ännu ett väldigt bra album. Hade det inte föregåtts av American Life kanske betyget hade blivit ännu bättre, men nu känns det som att Madonna och Price inte var riktigt fått till samma obekymrade magi som Madonna och Mirwais. Någonstans saknas de där riktiga popmelodierna och de melodiösa arrangemangen.

Det här blir så väldigt tydligt i skenet av albumets överlägset bästa låt, Let It Will Be. Här gör Madonna och Stuart gemensam sak med just Mirwais och skapar bryggan mellan American Life och Confessions on a Dancefloor. En klinisk du-dah-du-dah-rytm och ett metalliskt plonkande möter en akustisk gitarr och de frenetiskt brutna stråkarna från Die Another Day och Easy Ride i en allt hetsigare dans. Det bästa från Madonna, det bästa från Mirwais och det bästa från Stuart Price – sammanpressade till drygt fyra och en halv sprängfyllda minuter. Just då känns det som att Madonna fortfarande är den största på alla vis som går.

Confessions on a Dance Floor är ett väldigt bra album. Bara inte riktigt lika vasst som förra gången.

Och framförallt inte lika bra som Madonna själv.