En orkester uppknuten på en trädstam. Ståbas, dragspel och en marschtrumma. Omslaget skvallrar om att det är någon typ av folkmusik jag ska få höra när jag spelar Ella Rouges självbetitlade album. Det är vad jag inbillar mig i alla fall. Kopplingarna till Orsa Spelmän och Benny Andersson kan ju lätt få in en på det spåret också. Ja, nu gjorde jag det ändå. Trots att jag skulle undvika att ta upp det musikaliska arvet från två av fäderna. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att Ella Rouge tidigare var LudvigAnderssonBand. Lite kul, när man funderar på pappas Benny Anderssons Orkester.

Det där med folkmusik var som sagt bara vad jag inbillade mig. Så var det ju inte alls. Istället sitter jag och funderar på om det inte är så här Nickelback skulle kunna tänkas låta. Någon sån där musik så andefattig och intetsägande att jag inte vet hur de motiverar sig själva. Kanske en korsning mellan dem och Westlife, undrar jag under Ella Rouges lugna låtar.

Ibland tror jag att Ludvig Andersson vill låta som Ola Salo, med hans kvicka tunga. Framför allt låter han ganska ofta som Robbie Williams. Men utan den engelska charmen och entertainerns glimt i ögat. Och när de ska vara så där snyftiga, som Robbie Williams gör väldigt bra, och jag ska bli berörd blir jag bara irriterad. Det som gör mig mest förargad är att jag nu har lyssnat på skivan så många gånger att jag ibland börjar nynna med i ett par av refrängerna. Så nu är det dags att sluta.

Och det enda som då verkligen lämnat något som helst intryck på mig är vilket förbannat slöseri det är med omslaget. Det är en ruskigt snygg ”Svart katt, vitt katt”-replik, ett riktigt snyggt foto. Men jag känner mig grundlurad, det är ju inte så att man någonsin får höra de där instrumenten. Jag skulle vilja höra det jag ser.