Artister som vågar ta oväntade grepp och prova nya vägar för sitt skapande får alltid en liten extra guldstjärna av mig. Om sedan resultatet inte alltid blir hellyckat må vara hänt, de har åtminstone provat. Robert Johnson and Punchdrunks, numer decimerade till Johnson själv och Per Thorsell, har sedan debuten för tio år sedan med Beavershot förvisso alltid bjudit på något nytt för varje släpp men ett så radikalt steg som de tar här har de inte varit i närheten av tidigare.

På Taste The Whup At Oki Dog har Johnson och Thorsell låtit ett antal svenska och finska artister som Håkan Lidbo, Hundarna från Söder, Bangkok Impact, Uusi Fantasia och Johan Skugge producera var sin låt och ge musiken en betydligt mer elektronisk inramning och annat sound än vad man är van att höra från RJaP.

Med de förutsättningarna finns en uppenbar risk att Taste The Whup At Oki Dog skulle kunna vara både splittrad och ojämn. Lyckligtvis visar det sig redan när inledande Oddball drar igång att det inte finns någon anledning till oro. Visst, det både blippar, smattrar och fräser av elektroniska effekter och synthmattor, emellanåt så till den grad att det knappt hörs att det ens varit en gitarr inblandad i ljudbilden. Men samtidigt finns också drivet och, mestadels, de små omisskännliga Johnsonska melodierna kvar.

Variationen som brukar finnas på en Punchdrunksplatta är också kvar. Den elektroniska ljudbilden passar lika bra för att hålla kvar de filmiska stämningarna i de långsammare låtarna och spetsa till de riktiga partystänkarna. Johnsons gitarr gör skräniga och trashiga utfall, filtreras sönder till i princip oigenkännlighet eller ligger med i bakgrunden och spelar temamelodin. Lite ovant men väldigt snyggt och effektfullt.

Det man däremot kan sakna är en större profilering av de inbjudna producenterna. Det går inte att anmärka på deras insatser men det är också stundtals svårt att höra vem som ligger bakom respektive låt. För albumet som helhet är det givetvis en styrka men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd.

Taste The Whup At Oki Dog kommer säkerligen skrämma bort några av de riktiga gitarrpuristerna ur RJaPs publik och det är bara att beklaga dem i så fall. Samtidigt borde det finnas alla förutsättningar för duon att nå ut till en publik som tidigare inte ens funderat på att närma sig något så ”primitivt” som gitarrbaserad instrumental surfrock.

Så när man i slutet av covern på klassiska dängan Apache hör Thomas Öberg(?) utbrista ”Perfekt!” känns det ändå passande. Taste The Whup At Oki Dog är inte perfekt, det vore att ta i, men kombinationen av en ny elektronisk inramning samtidigt som RJaPs särprägel bibehålls är ett exempel på en väldigt lyckad musikalisk korsbefruktning.