Jag har en hemlighet. Sedan ett par år tillbaka har jag på avstånd följt ett band utan att egentligen tala om det för någon. Hört dem utvecklas till något riktigt bra.

Molly's Gusher är i min värld den sura, arga och frustrerade tvillingen till Foo Fighters. De manglar fram sina – i grund och botten ganska sköra låtar – på ett skoningslöst sätt. Jag har svårt att värja mig när de går från mjukt till hårt, från återhållsamhet till fullt ställ. Bandet är bra på att använda nyanser i sättet de bygger sin musik. De blandar och ger på ett sätt som ibland för mina tankar till Queens Of The Stone Age.

Men på större allvar. Och med mindre budget.

Bandet tar fram en ganska bred pensel och en svart färgburk. Sen målar de. Olika nyanser av mörker. Obehaliga stämningar i ”Song from shotgun paradise” där de knappt hörbara orden inte kommer från sång utan något som låter telefonlur eller kommunikationsradio. En känsla av okuvlig vilja i ”Look of love”. Ett farligt driv i ”The One” och sorg i avskedet ”Falling”.

Det finns en lättillgänglighet i låtar som ”Queen of my heart” och ”Lead with the right”. Och jag är lite förälskad i avslutande ”Lights out” som på något sätt sammanfattar hela grejen med det här bandet och deras skiva. Om världen skulle gå under imorgon skulle jag snabbt som fan hyra en stor industrilokal, arrangera en fest för alla jag tycker om och ha Molly's Gusher som band. I vitt motljus med mycket rök.

De är allt Brian Molko nånsin velat att Placebo ska vara. En sotig reningsprocess. En hemlighet på export. Ett band med större möjligheter utanför det lilla hemlandet.

Fattar du?