En The books-låt är som ett akustiskt svart hål som suger in delar av den omgivande världen i form av röster, musiksnuttar och stämningar. En kortvågsradio som samtidigt får in ett musikkonservatorie i Wien, ett flygplan – ready for takeoff – i Japan och en replokal där en akustiska gitarrer snart leder fram till ett crescendo. Eller stunden precis innan fullständigt medvetande, när klockradions musik blandas med en dröm du inte vill vakna ifrån.

Alternativt är det bara störig samplingsmusik som gör allt för att förstöra den eventuellt stämning som byggts med en konstig baklängesröst, burkskratt eller en högt mixad banjo. Det finns nämligen två sorters människor: de som älskar The Books och de som hatar The Books. Det är först det senaste året jag kommit till denna viktiga insikt. Låt mig förklara varför du tillhör den första kategorin:

The Books består av Nick Zammuto och Paul de Jong och från sin nuvarande bas i North Adams, Massachusetts genererar de märkvärdig musik som resulterat i tre album, "Thought for food", "The Lemon of Pink" och "Lost and Safe". Musiken de spelar är i huvudsak instrumental akustisk gitarrpop som svämmar över med orginella röstsamplingar, som inte väjer för en välplacerad banjo, låter stråkar spela bi- eller huvudroll och låter sig behandlas varsamt eller hårdhudat av elektronik som klipper upp och förstärker.

Det är inte unikt att göra att göra akustiskt elektronika (även om de år 2000 kanske var bland de första) och samplade röster brukar mest framkalla minnen av ambientlåtar så långtråkiga att de riskerar åtal i FN:s folkbrottsdomstol. Men det som gör musiken så beroendeframkallande är den varma stämning. Låtar som framkallar känslor och tankar som man sällan upplever i annan musik. Och medans de flesta andra kallar in kavalleriet så fort som möjligt så får man vänta lite längre på ett crescendo i en bookslåt. Men när de där 20 sekunderna väl kommer är det fantastiskt!

"The Lemon of Pink" är The Books största ögonblick hittills. Samtidigt är det nog den skiva som kräver flest lyssningar innan den sätter sig. Skivor som inte byggts som en singelsamling kräver sin dramaturgi samt känsla för sammanhang och det lyckas perfekt.

Efter att ha lyssnat på "The Lemon of Pink" så har man känslan av att ha lärt sig något väsentligt, man vet bara inte riktigt vad.

Det är dags att välja sida: För eller emot? Det är det värt att ta reda på …