”Great buildings of majesty.
Made by the rat race whore.
Backed by the graves of the laborer's toil.”

Jag har aldrig lyssnat på Uncle Tupelo. Det är en brist. Men vad värre är jag har inte följt Jay Farrars solokarriär och nuvarande band Son Volt heller. Istället hamnade jag och hörlurarna i samma säng som kumpanen från Uncle Tupelo Jeff Tweedy och hans band Wilco. Wilco var pop. Son Volt lämnade alternativcountryn och letade rötter.

Det är ett misstag, och sådana är till för att korrigeras. Och den manövern blir särdeles lätt med ”Okemah and the Melody of Riot”.

Sju år sedan sist. Sju år av turnerande. Sju år med en annan president. Sju år där USA upplevt ett av de värsta angreppen på hemmamark någonsin. Sju år av lågkonjunktur och ökande oljepriser.

Det är inte konstigt att Jay Farrar funderar på andra oroliga tider i historien och gör direkta kopplingar till 1920- och 30-talet. Främst genom Woodie Guthrie som också såg hur depression, ruinerade människor och stater sakta (eller i lavinfart) ledde till krig och brutna löften.

Jay Farrar står stadig i en amerikansk rocktradition som hämtar sin musikaliska inspiration ur country och blues. När jag lyssnar på Son Volt tänker jag ständigt på Neil Young, Steve Earle och J Mascis. De triangulerar in Farrar och hans bandkompisar.

Textmässigt är Farrar synnerligen poetisk och därmed ibland obegriplig. Hans texter är verkligen inga raka protestsånger, även om Guthries arv vilar över skivan. Snarare gör han ideologiska kringelikrokar för att finna kärnpunkten. En punkt som inte alltid är helt tydlig för lyssnaren. Och nog är det skönt när motståndet och upprorets sånger ibland blir vackra och dolska. Ja så vackert att reprisen av ”World waits for you” nästan nuddar Bernard Butlers vackra debut.

”Okemah and the Melody of Riot” är en av årets bästa återkomster. För Jay Farrar och för mig.