Ibland låter saker bäst på tyska.

Ich hab geträumt, wir wärn ein Paar
Ich hab geträumt, ach wie wunderbar
Ich hab geträumt, ja Du warst Da

När Axel Pötschke, mannen bakom namnet Neuromancer, autotunar sig genom de första textraderna i öppningslåten på Gesicht statt Schminke är det precis en sån stund. Så där lagom desperat som man bara kan låta om man fått lite maskinell hjälp på traven.

Då känns det som att det inte hade fungerat på något annat språk.

Backad av brutna och smattrande halvfartsrytmer fläker Axel ut sin desperation i morgontimmarnas desillusionerande ensamhet och förvandlar Breakup till musik som skulle kunnat smita ut från Patrick Wolfs dator mellan nervsammanbrotten. En scenografi som i Lioba byts ut mot ett möte mellan Paddy McAloons frekvensfjärilshåv och The Lady in Red. Fast på tyska. För att glömma och komma bort kastar sig Neuromancer sedan in i första bästa bil och drar en repa till Berlin till tonerna av en autobahniserad roadmovie från de stora vidderna med suffletten nedfälld och danshousepoppig musik i den burkiga bilradion.

Gesicht statt Schminke kastar sig under 40 minuter mellan olika nyanser av elektropopnånting med lagom stora doser åttiotal och taktfasta trummaskinbeat. Det blir lite distade gitarrer och postpunk. The Notwist. Styrofoam. Akustisk gitarr och vemodiga stråkar backade av ett stötigt hiphopbeat. Svajig sång och knorrande syntslingor. Konstateranden som ”Du bist mein Baby / und keiner verstehts / Ich hab kein Stil, kein Sex Appeal” likt en tvilling till Pet Shop Boys Bet She’s Not Your Girlfriend. Fast över ett Dre-plinkande piano. Och på tyska förstås.

Allt med hjärtat i någon form av pop.

Och på samma sätt som olika musikaliska nyanser möts på Gesicht statt Schminke möts också tyska och engelska. Mister Wonderbar / Mister Future Superstar möter Lakritzbonbons och Diskomeister. Engelska möter ord som liksom bara kan vara tyska. De här båda mötena blir som tydligast när stillsamma och lågmälda Plattenmeister övergår i Na dann move ma, med sin electrosmackande rytm och sin fläskfeta moogsyntslinga som bakgrund till battle-rappade djupheter som ”diese Beats sind fetter, als die Fälle von Niagara / mein Punsch ist härter, als die Faust von Lex Barker”. Och förstås den finstämda refrängen:

I love to move it, when the boobs fly high
Na dann move ma!

Visst. För dem som värderar texter högt vid sitt musiklyssnande kan förstås tyskan smälla upp väggar genom att lysa nästan eller helt med sin ordförrådsfrånvaro. Då blir sången bara ännu ett instrument. Men på Gesicht statt Schminke behöver man inte förstå någonting för att kunna lyssna. Det räcker att låta texterna sjunka in bland de övriga ljuden och hänge sig åt de stämningar som formas i Neuromancers närvaro.

Det här blir aldrig tydligare än när Gesicht statt Schminke försvinner bort till tonerna av ett mjukt elpiano, en smattande trummaskin från ett annat decennium och en gråtande cello i Jederzeit bereit. Fyra minuter är så smärtsamt självklar även om du inte kan en stavelse tyska. Fyra minuter där albumet lever upp till sin titel. Fyra minuter av precis allt det som The Streets Dry Your Eyes borde ha varit.

Sei nicht traurig, der Schmerz geht vorbei
Sei nicht traurig, wenigstens warst Du dabei
Jetz mahl ehrlich, ich fand es wunderschön
Jetz mal ehrlich, es wird schon weitergehn

Ja.

Ibland låter saker bäst på tyska.