Det var nästan nyss som jag skrev här om CocoRosies debutalbum ”La maison de mon rêve”. Sirenerna Casadys trolska album. Det har inte gått så lång tid. Kanske är det därför, men det känns inte heller som om det har hänt så hemskt mycket. ”Noah's Ark” är en ganska väntad och föga överraskande fortsättning på det som var.

Det låter gammalt samtidigt som det är nya uttryck. Man använder saker som redan finns i vår vardag för att göra nya sammansättningar och nya upplevelser. Reproducerar ljud omkring oss på sätt som vi inte är vana att uppfatta dem.

Jag tycker egentligen fortfarande att det är ganska fantastiskt. För de gör fortfarande vackra ljudkollage av telefonsignaler, djurläten och bräckliga röster. Och de har fortfarande bibliska och religiösa inslag i sina texter. Texterna som på en gång är söta och förtrollande som de är lömska och nästan morbida.

Jag blir först lite skeptisk när jag förstår att de har tagit in både Antony [without the Johnsons] och Devendra Banhart. Det känns som de verkligen vill mjölka den ko de har fått tag på. Men samtidigt kan jag inte motstå ”Beautiful Boyz” med Antony. Pianot skär in med en vacker och enkel rakhet som kontrasterar det spröda knarrandet och sprakandet som annars översköljer skivan.

Och jag tror nästan att det är i just sådana kontraster jag skulle vilja se CocoRosie. För när de istället knasar till det lite extra (vilket är den största skillnaden från ”La maison de mon rêve”, att de här gör ganska mycket) blir det ibland lite för mycket av det goda.

”Noah's Ark” överträffar på så sätt sin föregångare. Men inte så att det blir bättre.