Jag borde egentligen gå ner i spagat av lycka över Arch Enemy. Blanda death metal med melodiska heavy metal-gitarrer, en tjej som growlar och gör det hela musikaliskt och produktionsmässigt oklanderligt. Nu är det tyvärr inte så. Även om jag tycker att ”Doomsday Machine” är det bästa jag har hört från gänget hittills.

Från början var jag riktigt tjurig och less på både skivan och bandet. Det lät stelt och noga uträknat. Ingen spontanitet över huvud taget. Angela Gossows sång passade inte alls in bra och var alldeles för endimensionell. Men efter några vändor till med skivan klarnade det en aning. Humöret svängde.

Höjdpunkterna på skivan är ”My Apocalypse” och ”I'm a Legend/Out for Blood”. Den första nämnda för sitt mörker och de dova u-båtsliknande ljuden och den sistnämnda för snabbheten. Tyvärr den enda som begagnar sig av snabbare trumspel på skivan, vilket är lite synd.

”Nemesis” är troligen tänkt som arena-sing-a-long, men den fina inledningen på den låten suddas raskt ut med den tralliga refrängen. ”One for all/All for one…” jada jada. Den går bort och har varje gång jag har lyssnat på skivan de senaste gångerna fått lida av skipknappen.

Den instrumentala ”Hybrid of Steel” ska enligt uppgift vara inspirerad av Rush, men huruvida det stämmer vet jag inte då jag inte är bekant med bandet sedan tidigare. Den gör mig inte heller sugen att undersöka saken närmare, om ni förstår vad jag menar. Sega ”Mechanic God Creation” följer därpå och någonstans där tappar jag intresset. Låtarna därefter får helt enkelt stryka på foten allt som oftast. Tros att ”Machtkampf” är en rätt medryckande historia.

Arch Enemy och jag har tagit några trevande steg mot en vänskap, men ännu har inte allt klaffat. Förutsättningarna har dock aldrig varit bättre.