Genom den fukttyngda morgondiset längs med Bourbon Street släpar sig en saxofon märkt av livet. Trots den tidiga morgontimmen har solen redan börjat hamra ned sin värme över New Orleans med obarmhärtig styrka. De få människorna som är vakna ser med disiga ögon hur en svårstämd grupp människor sakta rör sig nedför gatan.

En mörk klarinett. En bucklig burktrumpet. En vispad virveltrumma i ett band runt halsen. Genom ett öppet fönster ansluter ett piano och en kontrabas. Allra sist går sex män med stela ansikten och blickarna i marken, ibland torkar någon av dem svetten ur pannan med en uppgiven gest. Svettpärlorna bryter fram igen lika snabbt som de sveps bort. Kistan på deras axlar väger tyngre för varje steg.

Inte många dagar efter det att jag skrev den här inledningen drämde någon en orkan rakt över innevånarna i New Orleans och helt plötsligt kändes de två styckena inte lika bra längre. Och kusligt förebådande.

Men oavsett tragedin som pågår en halv värld bort så är det i New Orleans franska kvarter som ”Sprituals” finns. Fast i ett New Orleans som ännu aldrig lärt sig frukta och hata Katrina. I ett New Orleans där vi skriver 1920.

För när Bernd Friedmann och Uwe Schmidt (Atomâ„¢ och Señor Coconut) spelat in sitt fjärde album som Flanger på varsin kontinent har halvvägsmötet skett just i New Orleans i den smältdegelera då den gamla världen och den nya möttes i jazzens kvarter. Då Gud och Djävulen slogs om såväl människornas själar som den musik människorna skapade.

Spirituals.

Fast kanske inte på det sätt som man tänker på spirituals idag. Slavarnas musik. Böner till högre makter om att en dag kunde kasta bojorna och leva fria i det land de förts till. Nej, istället på det sätt musiken skapades. Med gudomlig inspiration.

Fast den här gången är det maskinerna som fått liv och själ. Det är nämligen med maskinernas hjälp som Uwe och Bernd har återskapat den svunna eran. Med maskiner och levande instrument i ett möte på den digitala arenan som förenar Köln och Santiago de Chile. Och med några medmusikanter vid deras sida.

Tillsammans har kollektivet format musik som ibland släpar sig tungt fram genom söderns fuktiga nätter i ett försök att bringa lite svalka inne i baren och som andra gånger dansar runt i obekymrat struttig ragtime-takt. Andra gånger intim källarröksjazz omgiven av rutiga bordsdukar och ensamma människor. Så ibland bjuder Flanger upp hela New Orleans till dixie-bordsdans. Och inte sällan är det musik som strömmar fram ur tratten till en välputsad vevgrammofon på hedersplatsen i finrummet.

Men trots att ”Spirituals” för det mesta är en rätt livsbejakande färd är det ändå svårt att släppa den stämning som ”Funeral March” sätter. Det är svajig 20-talsmusik i samma anda som genomsyrade Sabres of Paradises ”Wilmot”. Det gamla i ny kostym. Fast med en ödesmättad tyngd och sordin som känns otäckt aktuell.

Och visst är det bara en slump, men när ”Spirituals” släpps just idag så känns det som mer än så.

Som musik för en stad där nästan bara Johnny White's Sports Bar påminner om det som var.