Det är få band i den svenska musikhistorien som lyckats illustrera så väl hur det är att försöka banka det satans trumsetet genom golvet. ”Deadheads” illustrerar hur träplankorna i scengolvet måste känna sig i ren fruktan för att braka sönder. Det är en av de saker som gör Breachs "It's Me God" från 1997 till en nästan fulländad skiva. Pelle Gunnerfeldt från Fireside, mannen som producerat och kan ställas till svar för hur mycket av hardcorescenen lät från 1995 och framåt, har även satt sitt trademark på den här plattan. Denna skiva går även att jämföra ljudmässigt med Him Kerosenes ”Start/stop” även den från 1997.

Jag vet egentligen inte vad det går att kalla Breachs musik för. Det är inte death (för lite satan i gatan för det), inte emo (för lite Bergman-ångest för det) och man kan inte kalla det ren hardcore. Jag uppfann uttrycket monstermetall då jag sent en kväll gick hem från min kompis efter att ha spelat sällskapsspel. Klockan var efter ett på natten och hälften av alla lampor var släckta. Jag har aldrig promenerat så fort i hela mitt liv. Monster. Huga. ”It's Me God” skulle lika gärna kunna ha varit soundtrack till den värsta skräckisen i världshistorien och jag hatar skräckisar. Jag får mardrömmar.

Det är mörkt. Mörkt mörkt mörkt. Men det gör inget för på något sätt så är det vackert på samma gång. Skivans första spår, ”Valid”, är ett instrumentalt kaos till inledningslåt. Som om det vore ett soundtrack till WTC-anstormningen. Det stenhårda första anslaget sätter tonen för hur resten av skivan kommer att låta. Låten manglar sig igenom skivans första minuter och avslutas i ett brutalt inferno när sången kommer.

”Our first embrace …” Tomas vrålar som om världen skulle gå under imorgon. Our first embrace. Vårt första omfamnande. Vackert och fullständigt kolsvart.

Jag sprang på den här skivan av en ren slump. Jag var indiepoppare. Bar indiepopkläder, hade popfrisyr, lyssnade mest på Popsicle och spelade trummor i ett popband. Även gitarr i vad nog ganska säkert kan klassas som det sämsta lokalbandet i Uppsalas historia med Robinson-Mille bakom trumsetet. Det mesta var pop när jag på något vänster stötte på folk som var inne i Umeåvågen runt 1997. Jag fick presenterat för mig den nya vågen av band som spelat på Vänersborgsrocken. Mest band från USA som spelade något dom kallade för emo?! Breach var då mest oväsen i mina öron men jag blev tvingad i min vänskapskrets att lyssna sönder ”It's Me God” och till slut satt den helgjuten och jag insåg vilken sjuhelvetes platta det egentligen är.

Förutom distpedaler som inte verkar ha någon botten bjuder skivan även på tystnad. Inledningen av ”Presume the Forgotten” är ett 1 minut och 40 sekunder långt muller och lite gitarrklink i bakgrunden. Du blir inlurad i någon slags falsk dvala tills helvetet brakar lös i något som kan jämföras med sambatakt på trumpukorna. Ett brake som hade gjort självaste Max Cavalera (SOOULFLYYY!!!) grön av avund. En kort låt på sisådär två och en halv minut avslutas med ännu mer muller och en lång baston för att sedan skrämma skiten ur mig med ”Bloodlines”. Mången gång då jag råkat ha denna skiva i lurarna på diverse bussturer och skuttat högt vid detta tillfälle så måste jag ha sett fasansfullt rolig ut. Men vad gör man inte för att skapa lite underhållning i vardagen. Även om det är på min bekostnad.

”It's Me God” är en skiva som funkar vilken dag som helst. Är du förbannad på något och är i extremt behov av avreagering: Breachs ”It's Me God”. Är du på bra humör och är i behov att ta ner huvudet från molnen (Wannadies-syndromet): Breachs ”It's Me God” och så vidare. Kan ju i och för sig bero på att jag tycker att det här är en väldigt bra skiva och vägrar lyssna på nån som tycker något annat.