Hot Hot Heat ska snart börja spela på scenen nedanför liftarna i turistorten och min för vintern tillfälliga bostadsort Whistler. Hot Hot Heat spelar inte långt från sin hemstad Victoria och jag har längtat hela vintern för att få se dem. Jag hör långt borta att de går på och jag rusar genom den regnvåta bygatorna som vilmar av folk på grund av den pågående skid- och snowboardfestivalen. När jag kommer fram står jag ett tag och funderar. Kan detta vara Hot Hot Heat? Låter inte så. Är inte så heller. Det här är sjukt mycket bättre. Det här är The Futureheads. Med stämsång, fina kläder och underbar attityd, plus lite skön nordengelsk dialekt sjönk de rakt in i mitt musikälskande hjärta.

The Futureheads spelar enligt programbladet någonslags punk, men så är också nordamerikanerna glada att kalla allt som inte är hiphop för punk. Punk är det inte. En råare variant av The Jam blandat med The Hives på senaste skivan är en lagom beskrivning. Musiken är rörig med många munnar som sjunger lite olika ibland och samma ibland. Plötsligt stannar musiken.. för att fortsätta på ett självklart vis. Det är pop. Eller punk. Eller rock. Bra är det i alla fall.

Köpte skivan på Heathrow på vägen hem till Sverige efter några månader i Kanada och blev besviken. Detta var inte alls det band jag hörde på en utomhusscen i Whistler. Det här var alldeles för rörigt och konstigt. Jag sov en stund. All annan musik som varit med på resan var uttjatad så jag gav den en chans när jag vaknade tio minuter senare av att jag var kissnödig. Lyssnade rakt igenom utan att byta låt en enda gång. Det hände något nytt hela tiden. Föränderlig punkrockpop. Trodde inte det fanns. I min värld är sån här musik uppbyggda kring refränger. Men låtarna tycks sakna de klassiska refrängerna och istället annvända verser, bryggor och stämsång för att få folk att minnas låten. Den tidiga favoriten ”Hounds Of Love” börjar med två röster var av den ena sjunger ”Oh Oh Oh Oh …” och den andra sjunger ”Eh Oh”. Underbart när de på Roskildefestivalen delade upp publiken att sjunga med den ena respektiven den andre stämsångaren. Det var väl antagligen bara jag och några få utvalda som hört bandet innan men snart sjöng hela publiken högt och helt fel. Men vad gjorde väl det. Jag var redan kär, hoppas någon annan i publiken också fick sig en släng.

NME har redan hypat. Det är de värda. Trodde att jag för en gångs skull hade hittat något eget, men samtidigt ska världen höra. För kanske är den rättvis. Kanske är det så att folk vill höra bra musik. Kanske är NME bara vanlig slit- och slängjournalistik. Bryr mig inte. Musiken som pojkarna i The Futureheads spelar är förbannat bra.

Sitter just nu med fodralet i handen och vet inte var skivan är. Men det gör inget. För jag är glad att slippa lyssna på den ett tag. Den är en av de få skivor i min samling man plötsligt kan längta ihjäl sig för att få lyssna på. Led Zeppelin är en annan, kanske spelar de i samma liga, kanske inte. Känslan av att verkligen längta efter att få höra en skiva är som längtan efter närhet. Nu längtar jag efter låten ”Danger Of The Water”, skivans lugnaste låt. Är trött. Ska leta upp den. Inte ladda ner. Kärlek mellan människa och skiva ska vara betald för att räknas. Kärlek mellan människa och människa ska inte räknas överhuvudtaget. Detta är en skivrecension.