I sin recension här på dagensskiva.com skrev Jacob Järpegård: ”Oasis har med deras nya skiva, ”Don't believe the truth”, bevisat att talang för att skriva bra och intressant popmusik kan supas och knarkas bort. Skivan är så ojämn att man skulle kunna tro att det är en blandskiva av bortglömda C-spår av andra artister som de på något konstigt sätt lyckats fiska upp och satt sina namn på.”

Det står var och en fritt att såga (eller i varje fall skära lite i) de skivor som den inte gillar. Precis som jag har lyckan att få skriva något annat.

Jag upptäckte tre saker när jag lyssnade på ”Don't believe the truth”. Tre saker som kanske är viktigare för mig själv än för min relation till Oasis.

1) Artister behöver inte hitta på nya saker till varje skiva. Jag har varit en ivrig påhejare av det nyskapande. Men varför måste alla byta häst mitt i loppet?
2) Texter är inte alltid det viktigaste. Ett fantastiskt riff eller underbar röst eller körslinga från någon Gallagher väger upp den mest töntiga text. Ja, jag nådde också insikt genom att lyssna på Brainpool igen.
3) Det finns skivor som är bra bara för att de är rätt trygga och stillsamma. Som infriar det du visste. Som bekräftar det du redan hört.

”Don't believe the truth” är en sådan skiva. Om du hoppats på ett nytt mästerverk? Ja, då har Järpegård säkert helt rätt i sin 4/10. Om du ville få återuppleva samma glädje som när du lyssnade på Oasis i mitten på 90-talet? Även då har nog Järpegård rätt i sin 4/10.

Själv blir jag dock snarare glad att känna igen Oasis från ett svunnet 90-tal. Ignoransen. Attityden. Stentuffa trots töntigheten. Klassattityden. Champagne och arbetslöshet. Käftsmäll utan tvekan. Allt paketerat i skön britpop. Där har vi Oasis. Fortfarande kommersiella. Pengar framför konsten. Så är det för alla med en fattigmentalitet.

Dessutom funkar Oasis texter därför att både Liam och Noel är begåvade med två av musikvärldens bästa röster. Liam låter bättre än någonsin tycker jag, och Noel skriver fortfarande bra låtar. Att de dessutom är som plus och minus gör inte saken sämre, även om nu jag fick se Oasis utan Liam live för att de hade bråkat.

”Don't believe the truth” förtjänar ett bättre öde än att vara något som bevisar att alkohol och knark förstör bra musik. Här finns både den energi och den sköna attityd Oasis fortfarande bidrar till. För även om tiderna förändras, behöver i varje fall jag då och då en dos britpop. För jag tycker det gamla finns kvar på ”Don't believe the truth”. Lyssna bara på ”Turn up the Sun” (Andy Bell). Eller trallvänliga ”Lyla”. Eller underbara ”Keep the dream alive” (också Andy Bell).

Hade tiderna varit annorlunda. Hade ”Don't believe the truth” levererats 1995 hade folk köat efter den. Nu kommer den nog rätt snart på lågprishyllan. Men du tveka inte då. Oasis håller måttet. I varje fall för oss som tycker det mediokra kan vara bra. För oss som inte jämt behöver det nya. Jag har blivit gammal och bekväm. På tåget vill jag gärna ha extra benutrymme, och med lagom volym i spelaren kan jag då lyssna på Oasis i lugn och ro.