Efter några skakiga veckor och en lång kväll ute i vimlet landade jag i en polares soffa, Hon skulle, mycket bestämt, spela upp en låt för mig. Solen började resa sig över taken men hon var bara tvungen. Så, alldeles för högt, utan någon som helst hänsyn till sovande grannar började tonerna som utgör det mjuka gitarrkompet till ”Bloody Mother Fucking Asshole” fylla sovrummet vi satt i. Min vän halvskrek så att hon skulle kunna överrösta musiken och förklarade; ”Lyssna på texten Emelie, det här är låten som säger allt!!”

Bestämt började Martha, jag hade just fått höra att det var så hon hette, att sjunga. Och som hon sjöng! Jag stelnade till i soffan och tappade nog hakan lite sådär. Något så makalöst träffsäkert och frigörande hade jag inte hört på länge.

Martha sjunger så otroligt engagerat, ibland spricker rösten på ett snyggt och självklart sätt. Och hon säger så viktiga saker. Så jäkla viktiga saker. Martha vågar vara förbannad och vägrar be om ursäkt och säga att allt är ok när det verkligen inte är det. Och hon gör det så snyggt! Och för att inte tala om hur skönt det är att få svära ordentligt ibland. Att svära tillsammans med Martha över frånvarande föräldrar och älsklingar känns vackert och frigörande. Martha fångar upp hjälplösheten och frustrationen. Hon sätter ord på den hopplöshet man känner över en sjukligt tyst, knäpptyst, i princip stendöd, telefon, när man bara väntar på att någon särskild ska höra av sig.

Just som jag fått ta del av en ny musikskatt i Martha Wainwright fick jag ett mail om att någon av våra kära läsare, som antagligen blivit lika gripen som jag, på eget initiativ hade skickat in hennes skiva för recension hos oss på dagensskiva.com. (Tack för det!) Tajmingen var nästan lite skrämmande.

Martha Wainwright har sitt ursprung i en ytterst kreativ och musikalisk familj, hon är syster till fantastiska Rufus Wainwright och dotter till de kultförklarade, folkmusikspelandes Loudon Wainwright och Kate McGarrigle. Alla i familjen har satsat på sin egen grej och alla har de lyckats förbaskat bra.

Likt sin bror sjunger Martha otroligt passionerat på ett rättframt och ibland rått sätt. Med en röst som både bemästrar ljus vibrato på gränsen till opera/musikal, och att hålla en djup rockpondus och att sen, därtill lyckas sjunga vänt som en liten älva, trollbinder Marthas musik mig. Hon låter oftast väldigt säregen när hon sjunger men påminner ibland om Annie Lennox, ibland om Hope Sandoval och ibland om en annan, relativt nyligen upptäckt musikalisk gudinna; Feist.

Musiken lever och ljudbilden är väldigt varierad. Oftast är den ganska enkelt uppbyggd, men ibland glittrar piano, stråkar och blås, och det blir myllrande, filmiskt och levande. Hon blandar, på ett kaxigt och eget sätt, pop med inslag av folkmusik, jazz och blues.

Skivan känns dramaturgisk med ett mycket starkt berättarjag. Den tar tid att ta in och för varje gång man lyssnar hittar man nya toner, uttryck och känslor inuti sig själv. Alla bitar känns lika viktiga och kanske känns skivan så sammanhållen för att olikheterna på ett genialiskt sätt fogar den samman.

Vid sidan av ”Bloody Mother Fucking Asshole” är ”Ball And Chain” en väldigt stark låt. ”This Life” är en annan favoritlåt. Med sina bestämda melodier, upprepandet av ord och en stegring som ultimat byggs på av Marthas speciella röst (som här påminner mest om Karin Dreijer) är den ett annat guldkorn.

Jag kan ibland sakna en punkig uppriktighet när jag lyssnar på en viss typ av seriösare musik. Här finns det gott om den varan. Ärlighet varar länge. Länge leve Martha.