Recension
- Demon Days Gorillaz
- 2005
- Parlophone/EMI
Hej Kal!
Lyssna
Externa länkar
- Gorillaz
- Officiell sajt. Inte lika bra som till förra skivsläppet.
- Mitt liv som populärkultursjunkie
- En annan knarkare.
Etiketter
-
Booty Brown
-
Chris Frantz
-
Damon Albarn
-
Dan the Automator
-
Danger Mouse
-
De La Soul
-
Del tha Funky Homosapien
-
Dennis Hopper
-
funk
-
Gorillaz
-
Handsome Boy Modeling School
-
hiphop
-
Ibrahim Ferrer
-
Jamie Hewlett
-
Jemini
-
Martina Topley Bird
-
MF Doom
-
Miho Hatori
-
Neneh Cherry
-
Noodle
-
pop
-
Roots Manuva
-
Russel
-
Shaun Ryder
-
The Pharcyde
-
Tina Weymouth
Hej, jag heter Kal Ström och jag är populärkulturknarkare. Jag är ledsen, men det är sant. Eller rättare sagt, jag är inte alls ledsen. Det är fantastiskt att knarka populärkultur. Det enda som går åt är tid. Tid som jag många gånger i och för sig inte har, men tid är det enda som knarkas upp i mitt beroende.
Det här beroendet ledde fram till en tid i slutet av mars 2001 när Damon Albarn och Jamie Hewlett hade satt ihop en grupp människor för att spela in en tramsig skiva. De vred på alla kranarna och skapade något jag fortfarande tycker är ett populärkulturellt mästerverk. Det var de bästa serierna Jamie gjort på länge och det roligaste Damon fått ur sig musikaliskt på en lång lång stund.
Att sedan Dan the Automator var i sitt esse och att de lånade in Miho Hatoris härliga röst, Tina Weymouths funkiga bas, Del tha Funky Homosapien, Chris Frantz och Ibrahim Ferrers fantastiska blodfulla röst gjorde allt så bra så bra. Och naturligtvis fånigt fånigt.
Allt hamnade i en smältdegel och ut kom ett inplastat glättat paket av ren populärkultur. Och det var skitbra. Alldeles fantastiskt faktiskt.
Men nu några år senare är det inte lika roligt längre. Damon har redan tömt sina ventiler. Gorillaz var en katalysator som tillät honom att åka runt och fåna sig överallt. Nu behöver han inte den ventilen längre. Och det där som var så klockrent med Jamies teckningar till Dazed & Confuseds coverstory finns inte där längre. Och all talang som bara var tvunget att resultera förra gången finns inte här längre. Nu när Dan the Automator svalnat av fullständigt (hur tråkig var inte den nya Handsome Boy Modeling School-skivan till exempel?) valde Damon istället ut den nya moderna Danger Mouse, sen plockade han upp luren och lockade in en hoper stjärnor som alla har gjort något fantastiskt, men som inte får ur sig något alls här.
Det första jag hör från Neneh Cherry på länge är Damon-styrda ”Kids With Guns”. Och även om Noodle vuxit upp och blivit stram tonåring så fungerar inte Nenehs röst i bilden. Martina Topley-Bird försöker också fylla ut hennes hjälm utan att lyckas något vidare i ”All Alone”. Russels demoner kommer ut i många former: MF Doom i ”November Has Come”, Booty Brown (från Pharcyde) i ”Dirty Harry”, Roots Manuva i ”Every Planet We Reach Is Dead” och De La Soul i singeln ”Feel Good Inc”. Shaun Ryder passar väl i och för sig perfekt in i rollen som Murdoc i ”Dare”, men låten är inte bättre för det. Dennis Hopper tar rollen som black rider i ”Fire Coming Out of the Monkey's Head” och även om det är svårt att säga att Dennis är dålig (han är ju bara Dennis och Dennis är bra) så kan hans insats här kvitta.
Danger Mouse produktion är så sjukt stel och trist så man ledsnar efter några spår. Var finns den lekfullhet han visade upp på ”The Grey Album” eller den stuns han och Jemini brukar kranka ut?
Det är som med populärkultur som med allt annat. När det är dåligt är det dåligt. Och ”Demon Days” är direkt dålig.
Publicerad: 2005-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-04 10:54
22 kommentarer
föst… o jag håller me den är inte så super bra skivan
#
Förvånande recension, jag var sugen på skivan, men ska kolla upp den iallafall.
Jemini, heter han förretsen inte Gemini.
#
mallefunker: Tack. Ändrat.
#
Jag tror inte på detta för fem sekunder. Den MÅSTE ju vara bra. Första skivan var ju ett mästerverk och på den här har de ju med Junior Dan på bas? Det kan bara bli bättre ju?
Dessutom så har iaf två vänner uttalat sig positivt om den. Jag tror/hoppas bara att detta är en miss från Kals sida … ungefär som när hans päron missade ett »r« vid döpandet av honom.
#
ser nu att skivan även fått rave reviews borta på allmusic.com (4,5/5) … får hoppas att det bara är något personligt mellan Kal och skivan helt enkelt.
#
Eller så är det nåt personligt mellan den här skivan och AMG:s recensent.
#
Överlag har den här skivan fått väldigt bra kritik utomlands (USA och UK) och har blivit väldigt sågad i Sverige. Det kanske är något personligt mellan den här skivan och det här landet?
Men jag gillar den.
#
kalcidis: Alltså, det är ju likadant som vid förra skivan. Den sågades också överallt. Recensionerna luktar rädsla och blickar över axeln för att inte fångas med handen i syltburken.
Jag skulle hemskt gärna velat gilla "Demon Days". Men den är inte en nästan lika bra som första skivan. Så visst, du kan läsa in några snäpp neråt i betygsskalan av bara besvikelsen. Men jag tycker verkligen inte det svänger.
#
Fast det var ju rätt tuffa förväntningar att leva upp till. Debuten + "Grey Album" = !!!. Fast du gillade väl aldrig DM & Jemini särskilt mycket? Har bara lyssnat igenom den här två gånger. Tyckte det lät bra, men hann aldrig uppfatta om jag gillade det eller inte.
#
Jag gillade inte första Gorillazskivan. "Grey album" var heltrist och DM + Jemini-skivan likaså. Men den här är förvånansvärt bra. Finfina låtar som ger mig illusionen av att vara intelligent.
#
Allt Gorillaz någonsin gjort är fullkomligt värdelös. Den stora, feta bläckplumpen i D Alborns protokoll. Jag fattar inte vad ni sett i de tidigare skivorna…
#
Jamenhörrni så tråkig är den faktiskt inte. OK, inget mästerverk, men den har sina stunder. All alone" är ju t.ex. en riktig rökare.
#
MF Doom och Roots Manuva? Då kanske man får kolla upp skiten ändå.
#
Har man med shaun ryder på sin skiva förtjänar man automatiskt noll av tio.
#
Att de har den goda smaken att plocka in Shaun Ryder gör tyvärr inte saken bättre.
#
Det är med Kal Ström som med allt annat. När han är dålig är han dålig. Demon Days är däremot direkt bra.
#
Konstigt att du gillar "Gorillaz"-albumet så mycket, men inte detta album. Jag gillar båda två och jag älskar Gorillaz.
#
Jag skulle ha lyssnat på den här recensionen. Men istället så lockades jag av de fantastiska videorna till Feel good inc och Dare och hela stilen som omgärdar Gorillaz. Nån sorts tecknad glättighet uppmixad med en melankoli som verkar referera till mycket som man har på tungan men som inte kommer ut… Så känns den här skivan och på sätt och vis så tycker jag om att lyssna på den. Man blir invaggad i en viss atmosfär. O green world är en skön låt tex. Men ytterst så måste jag nog ändå erkänna att det är en förbaskat tråkig skiva!
#
Jag fattar inte vad du menar med tråkig! Detta är ett riktigt bra album och kolla bara på Live-spelningen i Manchester! ett mästerverk!
#
Ni har nog inte riktigt lyssnat på rätt sätt om ni tycker att Gorillaz är tjatiga. Gorillaz är en mix av alla musikstilar, som t.ex. den sköna reggaen i ”Dracula” (Från albumet ”G-sides”) eller punken i ”Punk” (Från debutalbumet.)
Detta album är dock ett mästerverk från början till slut. Lägg er i soffan/sängen, blunda, och lyssna igenom albumet. Det är som en film ungefär, med alla dessa känslor.
Här recenserar jag halva albumet:
”Intro” är ett perfekt intro till ett (Nästan) perfekt album.
”Last living souls” är som en blandning mellan elektroniskt ock akustiskt, det är extra skönt under Damons sköna refränger.
”Kids with guns” är en riktigt skön låt med en svängig basgång.
”O green world” är en spöklig låt, med verser som man ryser av.
”Dirty harry” är en trevlig anti-kriglåt. Booty Browns rapp lägger till extra känsla i låten.
”Feel good inc.”, albumets första singel, är en skön dansbar låt. Basen är tung och refrängen är trevlig.
”El mañana” är nog den lugnaste låten på albumet. Den är dock riktigt sorglig om man sett dess video, som visar bandets gitarrist, Noodle, bli nerskjuten av helikoptrar.
”Every planet we reach is dead” är riktigt svängig med ett skönt pianosolo.
#
[...] all tid, men köper honom samtidigt möjligheten att låta materialet mogna. När inspelningen av Demon Days (som inte alls är så kass som Kal inbillade sig och mig) med Danger Mouse vid rodret är avklarad [...]
#
Jag lyssnar igen för att Patrik insinuerade saker när han recenserade The Good, The Bad, & The Queen. Och OK. Kanske kunde den fått en fyra istället. Men knappast mer.
Skivan är trist. Att besvikelsen i sig tryckte betyget en aning neråt är en annan sak.
#
Kommentera eller pinga (trackback).