Uppför altargången skrider långsamt inledande ”Song For the Angels” och bereder vägen för ett lyssnande som kan bli gråtigare än en pms-fylla. Lättast hade varit att avfärda Tony Dekker som en självömkande kille med gitarr, klonerna anfaller!, men det låter sig inte göras. Även om det är akustiska gitarrer, banjos, skägg och rutiga skjortor i överflöd så verkar inte Great Lake Swimmers ha ett självändamål i att vränga sig själva ut och in i en önskan att vara ledsammast, svartast, mest alkoholiserade och ligga med flest tjejer men påstå att ingen vill ha dem. Om och om och om igen i världens mest tröttsamma tema.

Great Lake Swimmers är för upptagna med att formulera texter som ska kännas mer sofistikerade än standardsingasongan (och lyckas) och filtrera sin musik genom ett särskilt Tony Dekker-filter.

Förutom att Great Lake Swimmers har flyttat från en övergiven silo till en kyrka har inte särskilt mycket hänt sedan debutalbumet ”Great Lake Swimmers” som kom för två år sedan. Fortfarande levererar bandet stillsamma skapelser som gör sig bäst på hög volym. På låg volym har musiken en förmåga att försvinna in i bakgrunden. För att det ska hända något måste volymen upp. Under den filtrerade ytan och ett antal ooooande för att fylla ut textlösa partier, finns melodier liknande Iron & Wines eller Sean Hayes. Känslofyllda, avslappnade killar som inte gör sig bra på bild. Beiga skivomslag som inte säger något förutom att det här är musiker som vill hålla sig så långt från bredbent gubbångest som är möjligt utan att bli svettiga av ansträngning.

Att plocka ut och analysera separata spår på skivan känns i det närmaste omöjligt. Först och främst för att Great Lake Swimmers inte handlar om låtar. Det handlar om en ekande stämning, från en silo eller en kyrka. Det handlar om att stå stilla och lyssna tills musiken tystnar. Det handlar om manodepressiva melodier och texter om kroppen, själen och djuren i naturen. För det andra för att de flesta av spåren låter likadant.

I de mest drivande spåren, ”When It Flows” och ”Bodies and Minds”, tas kyrkorymden ut. Men bara för att man fått tillgång till en kyrka behöver man inte adoptera kören. ”Falling Into the Sky” hade även den klarat sig med enbart Dekkers stämma. Även om det kanske är lite det låten går ut på. Att han inte klarar sig själv.

”Song For the Angels” är skivans ”This Is Not Like Home” från förra skivan och utgör tillsammans med ”When It Flows” och ”Bodies and Minds” de stunder när höjderna från debutalbumet nås. I övrigt är det ganska segt. Och när volymen är maxad går det inte att göra så mycket mer. Det räcker inte att det är fint. Det är jävligt vackert. Men Tony Dekker-filtret gör mig trött och när jag lyssnat på albumet tjugo gånger utan att kunna skilja ut mer än tre låtar så känns det inte angeläget längre.