Jag lägger örat mot väggen för att kontrollera att jag hört rätt. Jodå. De spelar ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” där inne. Häromdagen spelade de gamla Backstreet Boys. ”Show Me the Money and I'll Be Lovely”. På somrarna spelar de Gyllene Tider bredvid mitt öppna fönster. Eller Kylie Minogue. Eller Suede. På tisdagsnätterna, runt fyrasnåret, brukar de spela oidentifierbar techno där inne. Väldigt, väldigt högt. Jag tror de är vad som brukar kallas för allätare. Den riktiga sorten. De slukar allt med hull och hår. Utan urskiljning. Gitarrhjältar krossas mellan deras kindtänder, pojkbandspojkar spetsas en efter en på gaffeln och Peter Andre blir kvar i mustaschen där han hänger, insmord och grann, tills han försvinner in, när tungan dras ett hastigt varv runt munnen. Studiomusiker med hästsvans idisslas både en och två gånger.

Jag vrider på mig. Skäms för att jag dömer ut dem. Vi har aldrig träffats. Bor i olika trappuppgångar. Men jag ser dem framför mig. Och deras lägenhet. Den ser ut som min gjorde när jag flyttade in. Varje rum har likadana svampade tapeter i olika färgställningar. På kylskåpet sitter en kom-ihåg-lista för matinköp. Den är i allmogestil och av blått trä med en pappersrulle på. De har ett vinställ av plast. Allt är oordnat. De tar emot precis vad som helst. Slukar allt. De tycker allt är bra och fint. Jag bankar i väggen, gnyr och försöker somna om.

Jag står i begagnatbutiken och bläddrar. Countryavdelningen är full med skräp. Döda, vita gubbar under väldigt gröna ekar. De har breda brätten på hattarna, vinröda polyesterskjortor och välryktade hästar. En och annan kvinna med salongskrulligt hår och stor kjol dyker upp innimellan. Hon har rejäla underarmar. Hon har satt en deg och spelat in ett par låtar. Jag plockar upp en skiva. Mest för att köpa nåt. För att inte ge dem rätt.

Den bleke mannen i kassan ignorerar mig en stund. Han lutar sig fram över en skivspelare, som för att se musiken, men mest för att visa att han inte ser mig. En kutryggig sjuttonåring lutar med.

- Aah.
- U-huh.

Tillsammans gungar de lite. Höger, vänster, höger, vänster. Vänskap mellan generationer. Vänskap över disk. En flickvän suckar högljutt vid dörren. Hon bläddrar i Nyinkommet-raden. Jag harklar mig. Mannen bakom disken tittar slött upp. Sjuttonåringen ser irriterad ut. Flickvännen ser hoppfull ut. Utan att se på mig tar han min tjuga och återgår till skivspelaren.

- Kan jag få en påse?

Utan att vända sig om lyckas han placera en plastpåse på disken. Jag pillar ner skivan i den. Det krånglar lite. Bakom mig suckar ett par illa klädda ungkarlar. De håller en varsin packe slitna vinyler i handen. Med musik ingen nånsin hört talas om. De ska provlyssna. Mannen bakom disken ser över mitt huvud och skiner upp. Jag går och de börjar nörda.

Sjuttonåringen står kvar. Tjejen vid dörren blänger argt på mig när jag passerar henne och stänger dörren. Jag ler. Jag är på fel sida. Hur jag än gör. Och det känns så rätt. Där jag befinner mig. Någonstans mitt emellan. Mellan M. Ward, Clem Snide, The Band, Beck, Fruitkey, Jolie Holland, Calexico, Julie Doiron, Feist, Gillian Welch, Virgil Shaw. Där sitter jag, Maria, och trivs. Hej!