Australien är ett stort land känt för många saker. Kylie. INXS. Paul Hogan. Hattar med korkar runt brättet. Men det var kanske inte förrän The Avalanches kom fram som Australien utmärkte sig för att ha någon elektronisk scen, och det är väl inte så konstigt egentligen, när det är så sjukt varmt vill man hellre sitta vid poolen med en gitarr än nere i en källare med en dator. Men man ska inte underskatta landet där nere, lika lite som man ska underskatta medlemmar från gamla glättiga popband. Sedan Silverchair dog ut har Daniel Johns kämpat mot reumatism, suttit och filat på nya projekt (och gift sig med Natalie Imbruglia). Det är inte illa pinkat att vara inne på en andra kärriär när man precis passerat 25-årsstrecket.

Paul Mac är en gammal elektronisk räv som gjort ljud och remixer med de flesta stora australienska akter och gett ut ett soloalbum som vunnit priser i Australien. De två herrarna möttes under Silverchairtiden och tyckte om varandra. Produkten blev The Dissociatives, en välgräddad smet av klassisk popmusik och fina elektroniska inslag. Man kan få mardrömmar om man sett videon med de gigantiska huvudena men musiken är något mer behaglig. Man ser ganska tydligt deras musikaliska vision, de fungerar bra tillsammans, ändå är det de enbart instrumentala låtarna som är bäst, som ”Lifting the Veil From the Braille” där ett piano tillsammans med en Björn Olsson-Vissling leder låten genom en sommaräng förbi en gurka för att sluta i en berg-och-dal-bana. Och ”Paris Circa 2007 Slash 08″ som låter som ett jävligt funky tunnelbanetåg. Det är låtar som kan följa en i hörlurar genom en vanlig dag och få en att känna sig som en karaktär i en vardagsrealistisk film med lyckligt slut.

Musiken är på sin topp när den har drömska harmonier och smekande melodier som i ”Forever And A Day”. Det är extremt schyssta bakgrundsljud, kanske inte något man lyssnar intensivt på, speciellt inte när det lutar åt amerikansk collegerock. Hur som helst är en helt okej platta som kommer spelas på många australiensiska bilresor.