Det känns som en hel evighet sedan BLaO var det mest lovande i den svenska undervegetation där hiphop och soul växer ur svart asfalt. En första samling 2000, en andra 2002. Sedan dess och där emellan är det egentligen bara Glaciuz the Icy som varit i närheten av att ta sig ut i det starkare ljuset till den bredare uppmärksamheten.

De flesta av oss har nog ändå väntat på att Jaqee ska blomma ut i full prakt.

När hon nu äntligen gör ett försök har mina förväntningarna vuxit sig så höga att det är tveksamt om hon egentligen hade ens en teoretisk chans att leva upp till dem? Förmodligen inte. Så, jo din aning är korrekt. Jag är lite besviken.

Det låter väldigt bra. Som en kombination av En Vogues ”Masterpiece Theatre” och Linas sorgligt bespottade ”Stranger on Earth”. Teatralisk soul med drag av det som brukar kallas klassisk musik och en gnutta afroharmonier. Storslaget, pompöst och snyggt.

Tyvärr peakar skivan redan i första låten ”High Heels”. Slagverksminimalism parad med fria infall och ett imponerande sångarrangemang där Jaqee växlar mellan sång och nästan viskat prat. Strålande! Tillsammans med Robyns ”Be Mine” bevisar den att svensk soul faktiskt vågar gå helt egna vägar ibland och att det är just då den blir intressant på riktigt. Att hon mot slutet väver in delar av Mr Vegas ”Heads High” gör att jag sitter med ett fånigt leende på läpparna. En fullpoängare.

Det är inte utförandet som felar här. Jaqee sjunger utmärkt. Produktionen går sina egna vägar och mäter sig väl även med internationella mått. Men hur snyggt det än låter så faller jag inte. Låtarna är helt enkelt inte tillräckligt fängslande. Det är kompetent och klanderfritt, men också lite oengagerande. Jag saknar de där vassa krokarna som drar mig in och vägrar släppa mig ur sitt grepp.

Jag vill gilla det här mer än jag gör, men väl utfört räcker inte.