Vad kommer att hända efter att skolan är slut? Vad ska jag göra efter sommaren? Att sluta gymnasiet är på ett sätt ett helvete för många. Själv hade jag många stunder så jag var riktigt nere över allt man helt plötsligt var tvungen att bestämma sig för. Visst visste man lite halvt om halvt vad man ville få ut av sitt liv; man ville komma iväg från staden man bott i under större delen av sitt liv.

”So Long, Astoria” är för mig ett album om att bestämma sig; att komma iväg från den där trista staden och uppleva något nytt. Det är också ett album om att bara göra som man själv vill och inte låta någon annan bestämma över en. Kris Roe sjunger om att ta vara på sin tid, att allt med tiden ändå löser sig om man bara vet vad man vill och att det aldrig är hälften så kul som vuxen som att just växa upp. Det viktiga är oftast inte vad man gör med sitt liv, bara man gör något och att man finner det meningsfullt, ”and even if we come home empty handed we’ll still have our stories” – textraden talar för sig själv.

”Unopened Letter to the World” innehåller hela depressionen som säkert många tonåringar upplevt. Det fortsätter sedan med ”The Saddest Song”, en runt fyra minuter lång historia om att växa upp utan sin pappa.

När så all depression är över drar allting vidare med ”Summer of '79″. Kris Roe sjunger om att vara ung under sent 70-tal, om medelklasslivet och vad som händer med den lilla staden med de små fina rosa husen.

Jag vet inte vad det är som gör det men om man som jag älskar amerikansk high-school/punk-rock med dess sköna melodier och härliga texter kommer man precis som jag att älska den här skivan. Den var bra redan vid första lyssningen och efter några lyssningar har den blivit en av de viktigaste skivorna i mitt liv och den blir bara bättre och bättre.

Det var med föregångarna ”Anywhere But Here” och ”End is Forever” som bandet på allvar slog igenom men hade de inte släppt ”So Long, Astoria” kan jag faktiskt erkänna att jag aldrig hade upptäckt vilket fantastiskt band The Ataris är. Jag vet inte om jag ska tacka producenten Lou Giordano, som bland annat producerat Millencolin och Goo Goo Dolls , eller bandet själva för att de bytte ut det tidigare, lite grötigare soundet – i vilket jag hela tiden tyckt att gitarren låg alltför långt bak i ljudbilden och basen tog upp för mycket plats. ”So Long, Astoria” känns renare och mer genomtänkt än dess föregångare och passar mig bättre i smaken.

Plattans höjdpunkt kommer i och med det sista spåret ”Looking Back on Today”. Som vanligt går det inte att förklara just vad som är så bra med det man tycker mest om, kanske är det bara så att hela låten i sig, med viss betoning på den fantastiska texten betyder något väldigt speciellt för mig.

Två dolda bonusspår finns även på skivan, ett av dem är en akustisk version av ”The Saddest Song”, vilken jag finner bättre än den ”officiella” versionen.

The Ataris är ett av världens bästa band och de har släppt en av världens bästa skivor. Så mycket mer går egentligen inte att förmedla utan att ni köper plattan och upplever musiken själva. The Ataris är egentligen för bra för att klassas som enkel high-school-rock. För The Ataris är och förblir The Ataris – fantastiska i sin egenhet – och inget i världen kan få mig att ändra mig.