In genom den öppna dörren på min lägenhet marscherar, inte går, Kal, Fifi och Hamberg. I led. Kal sträcker fram ”Party Animals”, säger till mig att sätta på låt nummer fyra och genast vet Peter att hans dagar som DJ är räknade. Åtminstone en stund framöver. Med varsin arm i luften skanderar de tre inmarscherande människorna unisont ”City, City of Satan”. Efter ett tag undrar Hamberg vart hans bag-in-box är.

Detta var min första kontakt med ”Party Animals”, det senaste bidraget till rockhistorien från Norges stoltheter Turbonegro. Vad kan passa bättre än att mitt i stridens hetta på en förfest få stifta bekantskap med partyrockens flaggskepp? Exakt, det var en upplevelse.

”All My Friends Are Dead” öppnar skivan. Det är en klockren öppningslåt med bra driv. En väldigt medryckande sing-a-longlåt. Uppföljande ”Blow Me (Like the Wind)” är en rutinlåt som inte kommer att gå till historien och sedan kommer ”City of Satan”, skivans anthem.

”Death From Above” har snygga verser men jag är inte alls förtjust i nedgången till tuggande gitarrer i refrängen. Det är en fadäs till refräng i Turbonegrosammanhang faktiskt. Singeln ”High on the Crime” är en standardlåt och måttet rågas när blåset dyker upp i slutet. Blås suger.

”If You See Kaye (Tell Her I L-O-V-E Her)” (slarvigt sjunget F-U-C-K och en trolig allsångsfavorit) ger en kick med de pigga virvelattackerna på refrängen. Van Halen-doftande ”Stay Free” är jag splittrad till, mest tack vare att refrängen är så pass stark. Och raden ”Put your denim on and Stay free” kommer att skanderas på konserterna i sommar, var så säkra.

Åsne Seierstad-hyllningen ”Hot Stuff/Hot Shit” är en kul historia, snyggt piano i inledningen, men jag saknar där som på så många andra håll lite riv i ljudet. Vilket kommer på avslutande ”Final Warning”, som gästas av den råa stämman från Nick Olivieri, men vad gör det när Turbonegro goes symfoni med stråkar och blås som fullständigt tar död på en låt som annars är den tydligaste ”Ass Cobra”-passningen sen, ja… ”Ass Cobra”.

Två problem med ”Party Animals” är annars frånvaron av politiskt inkorrekta humorinslag och en väldigt len produktion.

Ett enda ”ass” är förvånande få för att vara ett Turbonegrovax. Några drifter med homokulturen syns inte heller till. Vad är det som har hänt? Har denimkrigarna vuxit till sig, mognat och satt sig till rätta i salongen? Tråkigt om så är fallet tycker jag. Och med ett rejält bett i gitarrerna och fler snabba låtar hade skivan kännts bättre, helt klart.

Sammantaget en bra rockskiva, men det är inte bra nog för att jag skall vara helt nöjd. Kanske hamnar skivan i ett annat ljus efter sommarens konserter, men till dess når den inte riktigt upp till föregångaren ”Scandinavian Leather” och briljanta ”Apocalypse Dudes”. Fast å andra sidan kanske det är en aning mycket begärt?