I moll. Med en svartvit framtoning. Och om det finns några färger så måste det vara sådana där urblekta med dator pålagda nyanser. Sådana tv 4 har i alla sina dokumentärer om andra världskriget.

Vic Chesnutt är en viktig del av den alternativa folkcountry- och singer-songwriter-scenen. Sedan Michael Stipe tagit sig an Chesnutt och producerat ”Little” 1990 så har det bara fortsatt. Dessutom ska väl sägas att skivorna inte varit Chesnutts starkaste sida, utan där har hans enträgna och smått fantastiska arbete på scen varit en fixstjärna.

Jag har egentligen aldrig fastnat för Chesnutt. Han har funnits i periferin. Hans musik är periferi. Ett gränsland mellan den värld vi vanliga ser, och den värld den ser som tror sig upptäckt att världen är sjuk av egoism, maktkamp och ständigt sökande efter guld och rikedomar.

Men med ”Ghetto Bells” så rör jag mig mer gärna ut i det svartvita landskap av politik, kärlek och utanförskap. Med musik som rör sig över Bob Dylan, Nick Drake, och nästan jazziga och långsamma gospeltoner, så fångar Chesnutt upp allt från människans längtan efter kärlek (”To be with you”) till den president som lägger mer pengar på krig än sjukvård (”Little Caesar”).

Så med en långsam vispande rörelse och med ett viskande ljud får Vic Chesnutt (och hans smått fantastiska kompband) vagga mig till sömns. För musiken passar bra till skymningen då försommargrönskan lämnar akrylen och närmar sig gråskalan. Det är nog då Chesnutt trivs bäst. Och med sällskap av ”Ghetto Bells” gör jag det också.