För några veckor sedan spelade The Hellacopters sin nya singel playback i någon sunkig talkshow på ZTV. Ett tag senare damp Nihilist-samlingen ”Nihilist” ner i min brevlåda. Med ZTV-framträdandet i åtanke är det bara att inse att saker och ting förändras och utvecklas.

I begynnelsen var Nihilist. Pionjärer inom death metal i Sverige och relativt tidiga i övriga världen också. På trumpallen satt Nicke Andersson, bakom micken stod L-G Petrov och gitarrerna hanterades av Uffe Cederlund och Alex Hellid. Bland medlemmar som avverkats finns Johan Edlund, som sedermera startade Treblinka, vilka bytte namn till Tiamat. Johnny Hedlund var även han med i bandet, men startade efter att ha hoppat av Unleashed. Nicke, L-G, Uffe och Alex bytte namn till Entombed, i vilket de sistnämnda fortfarande spelar.

Och med snart tjugo år på nacken och ett knippe medlemsbyten, (Nicke lämnade skutan efter 1997 års ”To Ride Shoot Straight and Speak the Truth”) är de ett av de mest rutinerade metalbanden i Sverige. Med åtta album i bagaget förvaltar de fortfarande sitt arv väl. Ett arv de utvecklat länge, men även varit trogna till stor del.

”Nihilist” är de demos som bandet släppte, legendariska rariteter för death metal-fans, som nu görs tillgängliga även för oss spolingar som knappt var torra bakom öronen när det begav sig.

Många av låtarna på de fem demotejperna som är med, fyra under namnet Nihilist och en under namnet Entombed, tog sig in på första Entombedskivan ”Left Hand Path”. Inspelade i mångt och mycket i Studio Sunlight med Tomas Skogsberg bakom spakarna kan man redan på dessa inspelningar skönja vad som skulle bli deras definierande sound, framförallt med sitt karaktäristiska gitarrljud, sedermera använt av mängder med band.

Stenhårda låtar, framförda med en otrolig energi. Klassiska låtar som åldrats med värdighet och fortfarande håller i allra högsta grad. Låtar att röja och skaka nacke till. Skivan lider förvisso av det faktum att ljudkvalitén inte är av toppklass, men faktum kvarstår att det är demos vi har att göra med. Den ruffiga ytan passar å andra sidan materialet synnerligen väl.

Har du något som helst intresse för hårdare metal är detta en guldgruva. En kulturgärning som borde finnas i var människas skivsamling.