”I just can't sit still” sjunger Cecilia Nordlund på sitt okonstlade, självsäkra sätt och sammanfattar känslan jag får av att lyssna på Monkeystrikes. Hon tycker själv att det är som att få en örfil, fast av en apa. Jag har funderat en del över det, håller kanske med.

Monkeystrikes är ett explosivt band, överallt smäller och sprakar det till, ibland lite mer försiktigt men oftast fullt ut. De är kända för att rocka rätt hårt och bandet vill med den här skivan visa upp en mjukare sida. Och i vissa av låtarna lyckas de verkligen visa upp ett lenare jag.

Skivan innehåller tretton ganska korta låtar, som radas upp efter varandra som olikfärgade plastkulor på ett halsband. Att lyssna på den här skivan blir till en spännande resa. Man vet aldrig säkert vad man ska förvänta sig och vilka låtar som smäller högst. De smäller nämligen lite grann allihopa, men på olika sätt.

Cecilia Nordlund och Johan Karlsson från avsomnade Souls började göra musik ihop igen för tre år sen. De hittade Brainpooltrummisen Jens Jansson och började göra larmig indierock med tydliga och poppiga melodier. De släppte en EP som innehöll den grymma låten ”Angry Knees” för nåt år sedan och är nu här med sitt debutalbum.

Att jag sett Cecilia på scen med Monkeystrikes och som trofast, bäste vän/fe med trollstav i Marit Bergmans julshow kan förstås spela in men jag tycker att Cecilia är riktigt tuff. I hennes röst och utstrålning ryms så mycket styrka och självsäkerhet att hon snuddar vid min beundran för Kim Gordon i Sonic Youth. Bara det är en anledning i sig att lyssna på den här skivan.

Skivan producerades av Nathan Larson f.d. gitarrist i Shudder To Think och numer skapare av filmmusik, i Tambourine-studion i Malmö. Och ljudbilden känns faktiskt bitvis filmisk. Det handlar mycket om stämningar, produktionen är ganska stor och ibland pompös. Rösten är lagd olika långt fram i ljudbilden vilket gör det roligare att lyssna. Här finns tydlig dynamik, änglakörer, reverb, klockspel, repetitivt mjuka, molande gitarriff och en tjock orgelmatta läggs till den stabila grunden för att få till den fina stämningen. I avslutande ”With Or Without Me” finns till och med en välregisserad tonartshöjning!

Låtarna på skivan är ett par för många i mitt tycke. Jag tycker att det är svårt att få en helhetsbild. Här finns dock många guldkorn; punkig popfeminism med uppmanande och provokativa textrader i ”Let's Go To Hawaii”. ”Pocket To Drown” börjar mjukt men blir till sist riktigt hård och larmig. Titelspåret ”You Hate My Beautiful Love” är ärlig, fin och stämningsfull. ”I'm Sorry, But I'm Very Dramatic” och ”Serial Faller In Lover” är två andra mjukare låtar som de verkligen fått till på rätt sätt. ”Killing Moon” låter syntigt och fräscht producerad. Jag gillar.

Det finns flera exempel men ”Blast”, ”Be My Heroine”, ”Kamikaze Smile” och”Pocket To Drawn” innehåller alla det där kaxiga drivet och de poppiga melodierna som känns Monkeystrikes.

Och när jag tänker efter; att lyssna på Monkeystrikes känns helt klart mer som en spark i baken än som en örfil, från en apa.