När jag lyssnar på The Chrysler dyker så olika saker upp i huvudet att jag nästan blir yr i det ändå stillsamma och njutsamma tillstånd jag hamnar i. Jag njuter av att hitta nycklar i musiken. Nycklar till saker jag hört tidigare elller upplevt själv.

Det är som att ett modernt Beach Boys finstämt kompar med mjukt blås till snäll sång i ”Blue Gold”. Har sällan somnat så gott som till den här låten trots att det är det texten inte uppmanar en att göra. Inte än i alla fall. Framförallt inte själv.

Skör och mjuk hippiesång i ”Thinking About The Brown Haired Boy” berättar saktmodigt en fin historia. Jag hör något så läskigt som irländsk, julig folkrock i ”(When We're All As Ugly As) S:t Petersburg” . Man behöver inte heller anstränga sig så mycket för att höra ett snällt och poppigare Laakso i både melodierna och sången i”The Tide Is High”. Det förvånar inte heller så mycket att Markus Krunegård, med öppet hjärta, gästar ”First Blood”. En låt som skär i själen.

Annars är det här på många sätt rätt traditionell pop. Det är vänligt som tusan, drivet och försiktigt på samma gång. Fina Britta Persson sjunger med melodin till ”It Was 1982”. Så klockrent, enligt mallen för hur man gör en riktigt söt indiedänga, tar låten plats. Klockspel, slingor och sång känns som gjorda av Cardigans back in the ”Emmerdale-days”.

Det här är en gosig samling låtar. De är mjuka och vänliga men säger ändå ifrån ibland! Därför känner man känner sig engagerad. Både i melodierna och i känslan.

Sista låten; ”Holland Park”, är en väldigt mysig avslutning på skivan. Låten innehåller vänliga stråkar till ett 60-tals doftande vaggvise-sound. Texten håller om och värmer.

”Cold War Classic” är något att tycka om.