Jag kan inte hjälpa känslan att Christian Falk har dämpat CDOASS som producent till ”Extra Fingers”. För jag undrar hur det där som kom ut på en lite sjavig scen i februari på Up for a bit kan låta så … lite. Peter Nilsson spelade skivor och de andra spelade på det som var tillgängligt. Anders Pietsch klev ut i en sinnessjuk päls och såg ut som en sån där äcklig bäbisdocka med djurpäls. De var aldrig still. Och aldrig välordnade. Om Anders fick tag i en mick ylade han mest i den. Alltså, det var kanske inte bra i egentlig mening. Men det var ganska fantastiskt.

Och hur den där explosionen av galenskap kan vara så slick och återhållen måste jag skylla på någon. Och den enda jag ser är Christian Falk. Det här borde varit en av de bästa debutskivorna på 2000-talet. Men det är det inte.

Och när de skämt bort oss med singlar som ”For a Few Dollars More” (2001, Speakerphone), ”Tokyo” (2001, Out Now! Records), ”The Box” (2003, No Label), ”Autovision” (2003, Dolores) och ”Speak to Me” (2004, Johnny Bråttom) känns den här samlingen låtar ganska futtig faktiskt. Det är inte det att jag nödvändigtvis vill ha låtarna med på skivan, jag hade antagligen tyckt det känts gammalt och trist då (den enda som är med är ”Speak to Me” i en lite slätare version). Men de singlarna och deras b-sidor har satt ribban högt.

För CDOASS är svinbra när de släpper ut mer. Det är det jag saknar. ”Extra Fingers” är lite för fin, smidig och smeksam. Kammad och glad på gruppfotot, eftersom de käkat lugnande och hotats med stryk. Man vet att Nurse Ratched står där bakom, redo med tvångströjan ifall någon krånglar.

Som tur är tror jag inte de har råd att skicka med henne på turnén som pågår genom Sverige just nu.

Nu har jag klagat mig igenom hela texten. Så jag tar de positiva sakerna på slutet. ”The Correct Use of Failure” är en svinbra låt och ”Elevator Shaft” har nästan allt det jag saknar med resten. Det finns där. Jag vet det.