Amerikansk alternativmusiks främsta galjonsfigur blickar åter ut över farvattnet.

Beck har länge på något sätt varit förverkligandet av amerikansk alternative; alternativ hos den rådande massan. På ”Guero” fortsätter Beck att spreta och experimentera. Bitvis rappar han [ja, som en vit kille rappar. Och inte som Eminem, utan som den gamla skolan], bitvis sjunger han med en så beklagande, släpig röst att han nästan låter som Sting. Han samplar Beastie Boys och The Temptations, han är mixad av Nigel Godrich och har Jack White på bas. Kort sagt så gör Beck en hel del för att fortsätta vara förgrundsalternativ, men den här relativt långsamma skivan gör det bara inte riktigt.

Två av de utmärkande spåren är dock ”Farewell Ride”, en träskbluesig historia med ljudet av kedjor som bakgrund, och ”Earthquake Weather”, den samplingstätaste låten på skivan. Den senare är trevlig och får nog agera någon slags favorit.

Hur som helst.

När någon golden oldie med nostalgisk entusiasm om fyrtio år kommer sitta i TV-Shop och kränga ”det fantastiska 90-talets allra mest värdefulla hits” [i en exklusiv endast-på-TV-Shop-box innehållande hela åtta skivor] så kommer Beck vara den främst representerade artisten. ”Loser”, ”Devils Haircut”, ”New Pollution”, ”Where it’s At”, ”Sexx Laws” och ”Nicotine & Gravy”. Alla kommer de vara med.

Och antagligen kommer även ”Qué Onda Guero” slinka med. Jo man tackar, vad den låter 90-tal. För mycket av ”Guero”, framför allt första halvan, låter precis som Beck så revolutionerande gjorde redan förra decenniet. Om du skulle sätta på skivan på en 90-talstillställning skulle du utan problem komma undan med det. Och då undrar man vad som egentligen har förändrats.

För som 90-talets galjonsfigur vägledde Beck skeppet. Det var han som var i spetsen och utforskade oskrivna blad på världskartan. Beck har styrt sin väg och varit speciell. Och ”Guero” är utan tvekan väldigt Beck. Men egentligen är det ingenting särskilt speciellt över skivan.