Likt den norska jazzen i stort rusar Jaga Jazzist genom jazzhistorien. Modet att försöka närs av en rädsla att stanna upp. Varje steg, från ”Jævla Jazzist Grete Stitz” till ”The Stix” har varit ett stort hopp framåt. Mot något. Men framför allt ifrån något. Där den starkaste känslan är att det inte längre är bra där man är.

Att skriva en uppföljare blev svårare än väntat. Där de stod var inte tillräckligt långt ifrån där de inte längre ville vara. Därför släppte de halva namnet, Jazzist, och skyndade framåt. Framsteg. Progress. Progg. Nästan panikslaget rusar de mot Något annat. Och när de kommer fram ropar de -Här är Något annat.

Och jag är helt för det. Framåt är den enda vägen. Och varje ståndpunkt överges när den inte längre är sann nog längre.

Problemet är bara att jag inte kan komma överens med att en del av dem var tvunget att bli Rush och att det är framsteg. Delar av ”What We Must” är pompösa flottstycken som dryper av saggighet. Men andra delar andas och spritter av liv.

Som när orkestern stannar upp och väntar in i inledande ”All I Know is Tonight”. Då ryser jag av välbehag. De lyder Martin Hornveths trumpinnar, medan vibrafonen droppar över tystnaden. Trummorna låter naivt smäckra och läckert distinkta. Jaga är då en känslostorm som hålls i och sakta forcerar framåt, steg för steg. I ”I Have a Ghost, Now What?” väcks Bo Hanssons orgel till liv och jag njuter.

”Stardust Hotel” vill jag inte lyssna på för mycket. Den retar proggrockkräkreflexen i halsen om den tvingas intas för ofta. Men det är mest när jag försöker plocka låtarna en och en. Som nedkomst från höjden i inledningslåten fungerar den perfekt och i lagom dos är den njutbar. Sakrala ”Swedenborgske Rom” är dock relativt outhärdlig.

Jag vill tro att det här är ett steg på vägen. En avsats som var tvungen att klättras på för att nå till toppen. För att kunna ta nästa hopp framåt. Men innerst inne tvivlar jag. Framförallt tvivlar jag på om det verkligen är modet att våga och försöka utan rädsla att misslyckas som driver dem numera. Både Jaga och Shining pratar om att de inte spelar jazz, utan drar hellre till med att de spelar någon form av postrock. Som om det vore ett helt oproblematiskt uttryck att byta mot. Men jazzen är inte farlig. Det har Jaga Jazzist om några lärt ut de senaste åren. Så min önskan är att de ska sluta kämpa så för att göra saker de måste och istället göra förändringar för att de vill. Då kan nästa steg i rätt riktning tas.

(Förresten. Om Martin Horntveths solospår från Smalltown Supersound-samplern ”Where We're At”, ”Hasta Luego, Manchego” som egentligen är en mix på hans plojprojekt Ost & Kjex, säger något om hans utveckling kanske det är där jag ska lyssna hoppfullt i fortsättningen.)