Som sirapssega solstrålar en slumrande sommardag på någon västkustö rullar Klabbes bank ut mustiga saxofontoner till rullande bas och lättvispade trummor. Pianot styr och trombonen nöjer sig oftast med att fylla ut. Det handlar om jazz som i stunder kan påminna mig om samtida svenskar som The Stoner, för här finns också toner som kommer som en bris från havet även om miljön oftare är kohage eller blomsteräng. Båda banden delar ambitionen att föra den mjukt melodiösa jazzen framåt.

Det är varmt nostalgiskt utan att bli sentimentalt. Samtidigt finns en underliggande ton av mystiskt hot. Inget egentligt farligt, snarare något smått olustigt som skapar en oväntad känsla av ängsla.

Lojt men samtidigt nyfiket rotar sextetten runt på upptäcktsfärder under både morgondis och eftermiddagssol. Det är ”Schysst schönt”, definitivt grönt. Emellanåt tycks tiden stanna eller åtminstone landa i en behaglig slow-motion.

Allt är instrumentalt utom den allra sista melodin där Mariam Wallentin (vars röst jag inte hört en inspelning av sen hon agerade scream-queen i Carnival under 90-talet, det finns inget av det kvar här) sjunger en finurlig visa om döden. Texten innehåller smarta vändningar som får mig att tänka på både Jenny Wiléns vardagsfunderingar och, mer långsökt kanske, Claes Janssons sång om den röda cykeln. Snyggt.

Musik mormor och morfar säkert kan uppskatta om de nu råkar vara jazzkatter.