Efter Little Brother-kollegan Phontes utflykt med The Foreign Exchange är det nu dags för Big Pooh att ge sig ut på egen hand.

Ja, eller egen och egen. Till sin hjälp har Pooh ett helt batteri mer eller mindre tunga polare som fixar beats eller passar micken. Under sisdådär trekvart av ”Sleepers” dyker Khrysis, 9th Wonder, Spectah, O-Dash, Darien Brockington, Foreign Exchange-Nicolay, Joe Scudda, Median, Big Dho och Murs upp. Och Phonte. Namntungt så det förslår.

Men trots den långa gästlistan är ”Sleepers” ett förvånansvärt homogent album. Visst, att Khrysis och 9th Wonder proddat de flesta av albumets 14 spår spelar förstås in, men än viktigare för den jämna fasaden är att alla, såväl producenter som gäster, låst sig i ett synnerligen tillbakalutat läge. Det är beats för alldeles för varma söndagseftermiddagar i hängmattan som bara tillåter ett stillsamt huvudnoddande. Allt insvept i lagom knastrande soulstråkar och samplade röster.

Frågan blir ju då förstås om det kan bli för mycket av det goda, om den sprickfria helhetsfasaden dödar de enskilda låtarna. Svaret är: både ja och nej.

I sina bästa stunder är ”Sleepers” ett synnerligen trevligt album. Alla som hört Little Brother eller The Foreign Exhchange vet ungefär vad som väntar. När 9th Wonder klipper stråkar i ”Strongest Man”, väver in en blå jazzelgitarr i ”Heart of the City” eller lägger smurfmjuka soulsamplingar i ”Scars” och ”Between the Lines” då är det verkligen knasigt bra. Khrysis å sin sida sätter i ”Live Life” färg på en obekymrad bilresa genom nedgångna kvarter med hoppet i passagerarsätet. Men frågan är om inte Big Dho ändå inte är den som lyckas bäst med den vemodigt Curtis Mayfield-blaxploderade bakgrunden till ”The Jungle”, Big Poohs tur att berätta historien om människorna på botten med en ensam funkflöjt som enda vän. Inte långt efter kommer ”Now”, mötet mellan Big Pooh och Murs.

Men lika bra som de flesta av låtarna på ”Sleepers” är på egen hand, lika mycket blir de lidande av att läggas ut som ett enda långt pärlband. Det sävliga tempot, inte minst i Big Poohs flyt, gör att ”Sleepers” nästan mer passar som godnattmusik än den väckarklocka för världens rappare den är tänkt att vara enligt Pooh själv.

Men hej, det är verkligen mindre bagateller. ”Sleepers” i lagom stora doser är väldigt, väldigt bra. Och nära nog ett måste för alla som fastnat soulhiphopens stillsamt gungande svallvågor.