.jpg)
Recension
- John Schooley and His One Man Band (CD) John Schooley and His One Man Band
- 2005
- Voodoo Rhythm/Import
Huvudet i väggen
Externa länkar
- John Schooley
- Officiell webbplats.
- Voodoo Rhythm
- Skivor som kan sabba vilken fest som helst.
- SavageMagazine.com
- Här kan du läsa mer om larmiga enmansband.
Etiketter
Efter duo-åren (White Stripes, Death From Above 1979 et al) kanske de ensamstående banden, enmansbanden, kan få några ynka sekunder i rampljuset. De finns där och bubblar i underjorden. Bob Log III är hyfsat väletablerad på festivalscener sen åratal tillbaka. Men det finns andra och bättre.
John Schooley är en bluespunkare från Austin, Texas, som spelar frustande rock'n'roll som vore han åtminstone en trio. Trummor, gitarr, munspel och sång är grunden i hans skitiga och slamriga blues som borde få Jack White att ligga sömnlös om nätterna eller Jon Spencer att fundera över om inte mindre smakar mer trots allt.
Som en rabiessmittad hund hamrar han ut infekterade rocklåtar som får mig att dansa och klappa i händerna. Det är rått och simpelt, men ack så effektivt. Hillbillyblues med countrytwang. Det är svettiga danser på barer i de mest bortglömda delarna av småstads-USA. Det är whiskeyindränkt r'n'b-stomp. Det är fest som om det inte finns någon morgondag. Huvudet rakt in i väggen.
Publicerad: 2005-03-23 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-20 11:05
10 kommentarer
Die Erste! Sådär skiva…
#
A hawk and a hacksaw! där har vi ett krossande enmansband!
#
det kanske inte ska vara något "i" i "klappa i händerna".
korta recensioner är bättre än långa.
#
men qotsa då?
#
ja qotsa då :) nu hoppas vi på imorgon!
#
tycker den e lite kort.. framgår ju inte varför den får en 6 o inte mer..
#
Ja, recensionen och betyget verkar inte stämma överens.
På texten låter det som om den skulle få en 8:a, minst.
#
Hambergaren går i Lennart Persson-fällan. Musik som för en romantisk, välfärdsälskare 30+ påminner om USA:s ’syndiga’ juke joints är inte vad som går hem i verklighetens USA. Där gäller musik som inte DSC uppmärksammar. Jag talar band som Nashville Pussy och American Dog för de yngre och rastlösa och Garth Brooks och Brooks & Dunn för de mognade. Hambergs text är europaimperialistisk till sin ansats.
#
ja, och?
Europa har alltid haft *sin* relation till det som görs på amerikanska kontinenten; jazzen och bluesen fick sin höga status genom framgångarna i Europa, knappast av hemmapubliken.
#
kan ni inte recensera porcupine trees nya deadwing? jag är nyfiken på vad den skulle få
#
Kommentera eller pinga (trackback).