Jag minns än idag hur jag liksom sprätte till när jag hörde ”Kick you out” för rösta gången. ”Youth is wasted on the young” var ett album som kom för sent, men ändå rätt. Skitigt och fyllt med attityd. Jag borde ha vuxit ifrån det, men att festa och fixa ett ligg blev plötsligt högsta mode. Dåvarande Caesars Palace liksom grep tag i mesen, skakade om, och tvingade ut mig på dansgolvet.

Det var då. Men det fortsatte faktiskt med de två följande skivorna, ”Cherry Kicks” (2000) och ”Love for the Streets” (2002). Ja, så kaxigt var det att jag och min kompis Martin till och med kände oss hedrade när Jocke Åhlund spottade på oss under en spelning på Festivalborg i Örebro.

Så var de då tillbaka. Nu som Caesars. ”Paper Tigers” saknar det som sprätter. Det klickar liksom inte till i kaxigheten. Det farliga och dess nerv saknas.

Jag vill gilla det här. Men det känns som om detta är ett album inspelad under en våt filt. Märkligt lågmäld. Trots att bandet som vanligt försöker hitta coola riff och snygga orgelslingor. De svävar på målet och det skitiga blir mer en gröt än fartvind med smuts i ögonen. Handklappet är där, men det ekar tomt. Som om det fanns där för att rädda något som inte riktigt funkar.

För visst är det fortfarande rätt rak rock som levereras. Dessutom med en tydlig linje och kärlek till 60-talet. De taffliga texternas ordlekar, som ändå är rätt bra, finns kvar. Farfisan trycker på, men snygga körer och en nästan faderlig eller moderlig ton förstör. Som om bandet gått från ett kontrakt med Texaco till den lokale bonden som levererar etanol till miljömotorer.

Nu när namnet är bytt, så är det nog också dags med generationsskifte. Jag lämnar min plats längst fram vid scenen. Jag lovar att det finns killar som vill bli spottade på. Om jag ska bli det så krävs det lite mer mage och jävlaranamma.