Det börjar bra. ”Agnus Dei” med orientaliska tongångar och Rufus Wainwrights latinska mässande/wailande är precis så storslagen, bombastiskt avskalad och vacker som en inledning på en sån här skiva ska vara. Den följs upp av skönt gungande pop i ”The One You Love”, med trummor slagna av Levon Helm.

Laguppställningen är i stort sett samma som förra gången. Rufus Wainwright ville ge ut ”Want One” och den här som en dubbel, men skivbolaget satte sig på tvären och därför tog det lång tid mellan utgivningen av skivorna. Produktionen är signerad Marius De Vries och på omslaget poserar Rufus Wainwright som Törnrosa.

Lika excentrisk som Rufus riddaren. Lika levande.

Visst tar han i den här gången också. Ibland för mycket för att jag ska orka med. ”Little Sister” är en menuett för sällskap som gillar dammiga gamla peruker och teatersmink. Skickligt arrangerad, det medger jag, men inget som jag kommer lyssna på särskilt ofta. För mig är Rufus Wainwright bäst när hans låtar är ganska raka, men kryddade med väggar av ljud som understryker känslorna han förmedlar. Som i ”This Love Affair” och ”Memphis Skyline” där skickligt arrangerade stråkar bär pianot och sången rakt uppåt mot molnen.

Gräddtårtor som dessa varvas med mer konventionell pop i låtar som ”Waiting For A Dream” och ”Gay Messiah” och på så sätt skapar Rufus Wainwright en skön upplevelse. Tillsammans är de här skivorna starkare än var för sig. En kväll på operan med alla tillbehör. De tre avslutande låtarna på den här skivan föser in mig i ett hörn och tvingar mig att skriva så. Cirkeln sluts i avslutande ”Coeur De Parisienne – Reprise d'Arletty” då vi gått från latinsk mässande till fransk dramatik med sångaren vid ett ensamt piano.

Ridån faller. Jag ställer mig upp i stolen, klappar händerna och ropar ”Da Capo!”.