dagensskiva.com

48 timmar

Recension

John Legend: Get Lifted
Get Lifted (CD) John Legend
2004
SonyBMG
8/10

Holla! Holla! Holla!

Lyssna

Sök efter skivan

Något hände med soulmusiken på nittiotalet.

Inte för att genren stod still under de fyra föregående årtiondena, men förändringen under nittiotalet var av ett lite annat slag.

De tuffa killarna började göra soul.

Uppdelningen mellan champagneflaskan och dansgolvet har alltid funnits inom den svarta musiken. Slickad förförarmusik och svettigt funkstök (med samma mål, visserligen, men det är en helt annan historia). Soulen (och för den del funken) har alltid burit kostym. Korrekt. När så åttiotalet rullade in med hiphopen i baksätet blev skillnaden mellan kostymen och Adidas-outfiten, mellan det slickade och det hårda, dragen till sin spets. Luther Vandross i ena hörnet och LL Cool J i den andra.

Mitt emellan dessa poler började så Teddy Riley och Jam & Lewis lägga fram grunden för allt som nittiotalets soulscen skulle komma att bygga på. Mötet mellan kostymen och gatan. Pumpade och stenhårda killar i hiphop-stass som sjöng med de blidaste och mest gudsfruktiga stämmor. Mullrande hiphoprytmer som alibi. Inga ”Da Doo Ron Ron”-omskrivningar. Ett resultat som gick hem såväl hos kvinnorna som homiesarna.

Nu skriver vi 2005. Enter John Legend.

Backad av hiphopens just nu meste hitmakare, Kanye West, finns självklart kopplingen till systergenren ständigt närvarande. Men till skillnad från de flesta av John Legends samtida kollegor handlar det mer om soul med hiphop-touch. Inte tvärtom. Solskenshiphop och Alicia Keys-piano. En vandring genom cd-häftet är som att spola tiden tillbaka ett drygt decennium. Sobert och stilsäkert preppy-mode och motownphilly-frisyr. Svärmorsdröm och kostymgulligt gospelbarn, vandrade längst med kyrkbänkarna. Långt från pimpade bilar och nattklubbsvräk.

I know you're gettin' tired of the same ol' thing
Well I'ma break the rules, gonna change the game

När Kanye styr igång titelspåret och låter de stökiga rytmerna möta ett egentligen alldeles för komplicerat piano, samtidigt som John och körtjejerna Candice Anderson och Tara Michael gör upp med sina röster på en gospelarena långt ovanför, sammanfattar han hela ”Get Lifted” på några minuter. En levande känsla, gospelkör, Johns drivande pianospel och, förstås, Johns enastående röst. Lägg till Kanyes rytmkonstruktioner och du har det som kommer att sälja ”Get Lifted”. Det är också i det här mötet mellan John och Kanye som albumets bästa, och sämsta, stunder finns. Allra hårdast svänger förstås ”Used to Love You”, inte minst i duetten mellan den lågt dunkande baskaggen och de uppskruvade stråkarna. Allra sämst funkar Curtis Mayfield-samplande ”Number One”, komplett med ett rappande Kanye-inhopp. Betydligt roligare är det då när Black Eyed Peas Will.I.Am bygger ”She Don't Have to Know” kring Sly & The Family Stones ”Just Like a Baby”.

Men så finns den andra sidan av John Legend också. Avklädd till bara piano och röst, eller åtminstone inte långt ifrån. Som när John låter kärleken till Stevie Wonder skina igenom i vackra ”Ordinary People”, eller ”Let's Get Lifted Again” som på flera sätt är en hyllning till Marvin Gaye. Eller när Dave Tozer i ”Stay With You” skapar samma slags orgelsoul som backat upp Joss Stone och när DeVon Harris låter John traska omkring i nionde himlen med The Miracles ”I Don't Need No Reason” under sina fötter. Och så förstås när John bjuder in precis hela släkten i ”It Don't Have to Change” till en makalös ”A Change Is Gonna Come”-uppvisning.

När så ”Get Lifted” går i mål i den livsbubblande stråksoulen ”Live It Up” finns egentligen inte särskilt mycket mer att säga.

Once you take a hit of this
You won't ever want to quit
You'll be addicited

Neo-hiphop-soulen har fått sitt första riktigt värdiga namn.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-02-21 00:00 / Uppdaterad: 2005-02-21 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3096

22 kommentarer

först

Medlem 2005-02-21 00:04
 

Riktigt bra skiva! Glöm dock inte, "Refuge (When it's Cold Outside)". Grym låt!

Medlem 2005-02-21 00:07
 

Just in time för konserten, noterar jag. Var du där Ola? Och vad tyckte du isf?

Medlem 2005-02-21 00:47
 

tyckte fan inte om den så mkt, överhypad.

Medlem 2005-02-21 03:33
 

nu har jag iofs bara hört den där låten som är med på senaste sonic-skivan, men fy faaaa-an vad dålig den är. den är inte ens sådär menlös som en del dålig musik är, utan den får mig att vilja rispa sönder skivan. fattar ni?

Medlem 2005-02-21 06:00
 

john legend är bra. men var inte jaheim före med neo-hiphop-soul?

Medlem 2005-02-21 09:29
 

fejk

Medlem 2005-02-21 09:45
 

redaktionen verkar ha fått fel på sitt betygssystem, det är tydligen omöjligt att sätta andra betyg än 8, 9 eller 10.

Medlem 2005-02-21 10:02
 

they say they shop on ebay,

why is they frontin'?

they on the internet,

but they never cop nothin'

galet bra.

Medlem 2005-02-21 11:07
 

skivan är faktiskt väldigt skön! men jaheim och framförallt raphael saadiw då? fast det kanske är under neo-gospelgenren och neo-soul … vad är d'angelo i så fall? oj vad det verkar finnas många neo-issar … :)

Medlem 2005-02-21 11:19
 

saadiq ska det självklart stå …

Medlem 2005-02-21 11:19
 

Ja jag måste erkännna att jag inte riktigt "känner" mr.legend. Lyssna hellre in två år gamla Donnie-skivan (som oxå är recenserad här). Där har vi gåshudsframkallande soul så det står härliga till!

Medlem 2005-02-21 11:56
 

den är lungt värd 8 av 10 men visst det är inte precis nån banbrytande skiva men amtidigt inte för slick. kansek lite för bekväm å lätlyssnad, men ibland behövs det.

Medlem 2005-02-21 12:23
 

foo:

raphael saadiq har gått ifrån neo-soulen nu. eller försöker iaf. "Neo-Soul R.I.P"-illustrationer och allt finns i konvolutet på nya "As Ray Ray" förra årets bästa soul-platta desutom!

Medlem 2005-02-21 12:25
 

Grymt bra skiva, jag har nog lyssnat på den varje dag de senaste veckorna.

"You make me wanna lay down the pimpin' and step my love game up"

Medlem 2005-02-21 13:52
 

Grym konsert igår. Nästa gång han kommer blir det i globen.

Medlem 2005-02-21 14:25
 

arg skåning har dessvärre rätt. Alla skivor får fan ta mej de högsta betygen.

Medlem 2005-02-21 15:36
 

Och tänk, för bara några dagar sedan konstaterades att precis ALLA skivor som recenserades här fick sju i betyg. Det svänger fort runt klagomuren.

Nikki: 12 mil därifrån. Och inte ett dugg bitter för det. Nejdå. Inte alls.

Ola Andersson Redaktionen 2005-02-21 15:51
 

Jag var också på Nalen! Jävligt skönt. Räknade till 8 pers på scen

Medlem 2005-02-21 17:12
 

"Allra sämst funkar Curtis Mayfield-samplande Number One"

Det är så fruktansvärt fel…våga förlora dig själv,blunda och dansa till denna den mest magiska av låtarna…champagne till alla.

Medlem 2005-02-21 22:31
 

vad menas med rubriken?

måste införskaffas!

Medlem 2005-02-22 10:21
 

ggggggggg g-unit…The Game då

Medlem 2005-02-24 14:56
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig