Något hände med soulmusiken på nittiotalet.

Inte för att genren stod still under de fyra föregående årtiondena, men förändringen under nittiotalet var av ett lite annat slag.

De tuffa killarna började göra soul.

Uppdelningen mellan champagneflaskan och dansgolvet har alltid funnits inom den svarta musiken. Slickad förförarmusik och svettigt funkstök (med samma mål, visserligen, men det är en helt annan historia). Soulen (och för den del funken) har alltid burit kostym. Korrekt. När så åttiotalet rullade in med hiphopen i baksätet blev skillnaden mellan kostymen och Adidas-outfiten, mellan det slickade och det hårda, dragen till sin spets. Luther Vandross i ena hörnet och LL Cool J i den andra.

Mitt emellan dessa poler började så Teddy Riley och Jam & Lewis lägga fram grunden för allt som nittiotalets soulscen skulle komma att bygga på. Mötet mellan kostymen och gatan. Pumpade och stenhårda killar i hiphop-stass som sjöng med de blidaste och mest gudsfruktiga stämmor. Mullrande hiphoprytmer som alibi. Inga ”Da Doo Ron Ron”-omskrivningar. Ett resultat som gick hem såväl hos kvinnorna som homiesarna.

Nu skriver vi 2005. Enter John Legend.

Backad av hiphopens just nu meste hitmakare, Kanye West, finns självklart kopplingen till systergenren ständigt närvarande. Men till skillnad från de flesta av John Legends samtida kollegor handlar det mer om soul med hiphop-touch. Inte tvärtom. Solskenshiphop och Alicia Keys-piano. En vandring genom cd-häftet är som att spola tiden tillbaka ett drygt decennium. Sobert och stilsäkert preppy-mode och motownphilly-frisyr. Svärmorsdröm och kostymgulligt gospelbarn, vandrade längst med kyrkbänkarna. Långt från pimpade bilar och nattklubbsvräk.

I know you're gettin' tired of the same ol' thing
Well I'ma break the rules, gonna change the game

När Kanye styr igång titelspåret och låter de stökiga rytmerna möta ett egentligen alldeles för komplicerat piano, samtidigt som John och körtjejerna Candice Anderson och Tara Michael gör upp med sina röster på en gospelarena långt ovanför, sammanfattar han hela ”Get Lifted” på några minuter. En levande känsla, gospelkör, Johns drivande pianospel och, förstås, Johns enastående röst. Lägg till Kanyes rytmkonstruktioner och du har det som kommer att sälja ”Get Lifted”. Det är också i det här mötet mellan John och Kanye som albumets bästa, och sämsta, stunder finns. Allra hårdast svänger förstås ”Used to Love You”, inte minst i duetten mellan den lågt dunkande baskaggen och de uppskruvade stråkarna. Allra sämst funkar Curtis Mayfield-samplande ”Number One”, komplett med ett rappande Kanye-inhopp. Betydligt roligare är det då när Black Eyed Peas Will.I.Am bygger ”She Don't Have to Know” kring Sly & The Family Stones ”Just Like a Baby”.

Men så finns den andra sidan av John Legend också. Avklädd till bara piano och röst, eller åtminstone inte långt ifrån. Som när John låter kärleken till Stevie Wonder skina igenom i vackra ”Ordinary People”, eller ”Let's Get Lifted Again” som på flera sätt är en hyllning till Marvin Gaye. Eller när Dave Tozer i ”Stay With You” skapar samma slags orgelsoul som backat upp Joss Stone och när DeVon Harris låter John traska omkring i nionde himlen med The Miracles ”I Don't Need No Reason” under sina fötter. Och så förstås när John bjuder in precis hela släkten i ”It Don't Have to Change” till en makalös ”A Change Is Gonna Come”-uppvisning.

När så ”Get Lifted” går i mål i den livsbubblande stråksoulen ”Live It Up” finns egentligen inte särskilt mycket mer att säga.

Once you take a hit of this
You won't ever want to quit
You'll be addicited

Neo-hiphop-soulen har fått sitt första riktigt värdiga namn.