Skivtiteln är alltså ”Olyckssyster”. Samtidigt är detta den vänligaste och varmaste musik som görs i Sverige. Då och då känns det som om Lisa nuddar en fromhet utan namn. Hon har en hängiven röst. Musiken på skivan (producerad av Lars Winnerbäck) är sprungen ur contryrock-traditionen från USA. Ofta finns ett vemodigt twang, en listigt gurglande insats av dragspel och orgel – allt för tankarna till Dylan och The Band. När jag snabbt färdas genom musiken – den är lätt att ta till sig, lätt att tycka om, lätt att fastna för – den är faktiskt ofta mycket lätt. Som fjärilen. Som nyckelpigan surrande i sommarnatten och sedan plötsligt sittande på ditt pekfinger.

Lisa är så där nyckelpigesvensk att det värker i själen när jag lyssnar på henne i vintermörkrets bunker. Lisa är den svenska lillasystern. Nu skulle jag önska en storasyrra också. Hon har en röst som ångan över bensinmacken, som tunna reflexer i dammens spegelyta. Hon har en röst för molnfri himmel och röda stugor ute i svenska urskogen.

Att det är så ont om svenska tjejer med starka och mörka röster är inte Lisas fel. Det är dumt av mig att skriva om det som inte finns. Men jag har så stark längtan efter den vulkaniska vokalisten att jag vill ropa ut det.

Under tiden hör jag Cornelis Vreeswijk eka i sång efter sång. Det är märkligt att höra denna lilla röst sjunga vidare i Cornelis spår. Som när kamomill möter kanondunder. Just den lilla giftgadden som saknar namn gör Lisa riktig bra. Hon är en demon i otydlig förpackning. Och alla texterna är så svenska att jag känner blågula knottror studsa mellan öronen. Och DET är STORT. Det svenska. Giftigt jättestort. Lugnet före stormen. Hon har en hemtrevlig hotfullhet i sången. Lyckan kommer kanske på mörka vingar , men den kommer i stora flockar på Lisas skiva. Den tjejen blir aldrig en diva. Köp en cd-driva. (Och dela ut till trash-punk-surf-utesovarna!)