Molokos sjungande halva Roisin Murphy släpper sin första ep i eget namn. Hoppas vi på mästerverk?

Tok heller. Inte jag, inte.

Inte blev saker och ting bättre av att det enda utlåtande kring musiken jag stötte på talade om att ”det låter bizarrt. Funkigt som Nina Simone ungefär. Fast elektro”. Förstås. Med det, och Molokos allmänt ombytliga spattighet, i bakhuvudet visste jag väl egentligen inte alls vad jag hade att vänta. Jag var inställd på det mesta.

Jag var däremot inte inställd på en cover av PJ Harveys Long Snake Moan.

Nej. Ruby Blue är inte en nyinspelning av PJ:s fantastiska låt. Men när öppningsspåret på Sequins EP 1 smäller till, är Long Snake Moan faktiskt det första jag kommer att tänka på. Det första jag kommer att tänka på efter att ha blivit dropkickad av en busslast elaka distgitarrer, vill säga. I alldeles självklart sällskap med handklapp och fuzzig jazzbas. Ja, och så ett litet sångmelodilån från Indigo.

Killer Bunnies i all ära, men Off On It måste nog trots allt sägas vara mer klassisk Moloko. Och det är ju hela tiden den parallellen jag drar. För även om Roisin den här gången bytt ut parhästen Mark Brydon mot Matthew Herbert gör hennes röst att Moloko aldrig känns långt borta. När Roisin bjuder upp Matthew på distkantsvals i just Off On It är han inte sen att kasta in alla ljud han råkar ha liggande i byrån. Fladdrigt bleckblås? Visst. Varför inte.

Saker och ting blir inte precis mindre förvirrande när man på b-sidan kastas in i lite lågmäld och skrapig electrokletzmer i Night of the Dancing Flame. Fast å andra sidan är det oförutsägbarheten som alltid varit en av Molokos främsta styrkor. Att avslutande Through Time bjuder på ännu ett tvärt stämningskast i och med att Sequins EP 1 flyttar in i det lokala jazzhakets rökiga bottenvåning, inrett med bara ett gammalt elpiano, väsande blås, en ståbas och en plasthinkstrumma. På den lilla scenen kryper Roisin nästan in i mikrofonen.

Oh, to tell you the truth of it
I'm a little confused myself
Is it through memory's rose tinted glass
I have come to ask?
Or is it a love that was meant to last
Through time itself?

Nina Simone, fast electro? Tja, varför inte? Det känns som en beskrivning av Sequins EP 1 god som någon. En annan skulle kunna vara att ep:n på många sätt sammanfattar Moloko på fyra spår, från den rufsiga och opolerade debuten fram till den betydligt mer känslobombade Statues.

Och Roisins röst? Fantastisk. Förstås.

Fast det visste ni ju redan.